Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 2 mars 1853, sida 1

drifva det con amore. M:r Benoit var också icke egentligen med om, att hans elever skulle skrifva för honom — men tala, det kunde de deremot så mycket mer. Dock, det är något oegentligt att säga, att eleverne talade, ty det var blott sällan som de fingo tillfålle att sticka emellan med ett eller annat ord, hvarföre, för att vara exakt, deras undervisning egentligen bestod uti att höra. vore man pedant, så skulle man väl kunna göra den anmärkningen, att den fransyska M:r Benoit talade, icke var den bästa, ja, att den mången gång förbålt liknade patois, ja tillochmed vår hederliga svenska; men det föll sig icke så noga, då emellertid M:r Benoit parlerade sina timmar fullt ut, och nitisk var han, det skulle ej utan orättvisa kunna nekas. Oaktadt sina fyratiosem år, var M:r Benoit en stor beundrare af det täcka könet. Man kunde vid första ögonkastet se, att det icke var honom likgiltigt, om damerna ansågo honom för en vacker karl. Hans hår och kindskägg, som icke kunnat motstå naturens maliciösa ordning att öfvergå lill en viss gråspräcklighet, hade dock, tack vare vår i alla rigtningar uppsinningsrika tid, till följe af ett pulver, hvars ingredienser äro en hemlighet, icke allenast fullt återtagit sin förra mörka färg, utan var tillochmed glänsande svart, som ebenholtz, och om detta förorsakade M:r