Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 25 februari 1853, sida 3

eller vikingasaten, och man vet hur lätt en antiqvaries fantasi är uppeldad vid anblicken af sådane föremål. Om det är sannt, att man är lyckligast genom sina illusioner, så böra fornforskarne icke vara de, som skola räknas till de minst lyckliga. Reinius hade icke väl satt sig, förrän han, nu väl för femtionde gången, började formalisera sig öfver, att man kunnat begå ett sådant helgerån, och använda en runsten till ett bord. Otaliga gånger hade han ålagt sin vän Bäck att utforska, hvar stenen möjligen förut haft sin plats, och sjelf hade han gjort de strängaste undersökningar i denna väg, men som ingenting med visso derom kunnat utransakas, så hade stenen fått blifva liggande der han låg. Reinius var i dag vid ett särdeles briljant lynne, emedan han gjort ett, som han ansåg det sjelf, ganska vigtigt fynd. Det var någonting som bar alla kriterier af att hafva varit en stridsyxa, och då Reinius nu ur sin rensel stolt framtog sin skatt, och förevisade den för sin vän, som han föreställde sig skulle finna sig högeligen intresserad deraf, gaf detta honom anledning att breda ut sig i en vidlyftig afhandling om våra äldsta förfåders bruk af deras Vapen, de särskilda ändamålen med dessa, hvaruti de liknade och skiljde sig ifrån flere andra folkslag o. 8. v. Väl var det i sjelfva