Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 25 februari 1853, sida 3

ma ting åter 1110ATIAD UM ft TallsaKkKnIng. (N. A. 2— — — —— — Styckegods. Strid emellan en 60-årvrig man och en Björn. Lördagen den 29 Januari detta år begåfvo sig den 60-årige hemmansegaren Ole Jonson Flakne och Peder B. Hirgset, från Selbu i Norge med hvarsin räffelbössa och den förstnämnde dessutom med ett spjut, till skogs, för att undersöka ett björnide, der de förmodade att björnen äfven denna vinter intagit sitt läger. Men då de ej så noga visste hvarest idet befann sig, skiljdes de åt och gingo åt hvar sitt nåll, för att uppsöka detsamma. Plötsligt kom en Djörnhona framrusande och sökte att springa förbi Ole Flakne, som, utar att ana någon fara, hade sin räffla i läderfodralet på ryggen, hvarjemte kamraten befann sig ett godt stycke ifrån honom. Då Ole emellertid tyckte att han icke kunde låta björnmamma oantastad passera honom på så nära håll, och det i hast var honom omöjligt att klargöra räfflan, så rände han Spjutet i kroppen på henne. Detta var likväl mera än björnen kunde tåla, den satte sig till eftertryckligt motvärn, och en strid uppstod på lif och död. Ole manövrerade dock så väl med björnen, att han, kallblodigt begagnade sig af den för honom sördelaktiga terrengen och med tillhjelp af en närstående stubbe såsom spänntag, störtade odjuret ned i ett brådjup, hvarvid spjutudden, som var försedd med hullingar, blef qvarsittande i björnen, och Ole stod qvar med det afbrutna spjutskaftet. Genast gjorde han nu sin räfna klar, för att om möjligt till afskedshelsning Sända björnhonan en kula; men under det han var sysselsat dermed, störtade tvenne årsgamla ungar ut ur det i närheten varande idet. Ole sköt genast den ene af dem, hvaremot den andre räddade sig genom I en hastig flykt. Emellertid hade björnhonan rullat ned på isen på den nere i djupet flytande elfven och skyndade till skogen på andra sidan; men emedan Jägarne nu voro sysselsatte med den fällda ungbjörnen, och då det började blifva sent på dagen, så blef den icke genast förföljd. Följande dagen, sedan man länge följt dess spår, påträffades den död med spjutudden i sig och mycket illa slagen. Enjagthistoria från Numdalen i Norke. Vi låta jägaren sjelf berätta: I går hände mig någonting högst löjligt. Du tror kanske att det är en af de vanliga jagthistorierna, men jag försäkrar dig, att den här är fullkomligt sann. Jag hade gjort en tur upp åt markerna, för att se till arbetsfolket, och tagit med mig min rässla. Då jag kommit på hemvägen, sick jag se en stor dugtig tjäder, sittande vid en buske. Nå! der har du en godbit till söndagen, tänkte jag, lade an och tryckte af, men fågeln satt helt lugn på sin plats. Jag tyckte väl att det var bra besynnerligt, att en gammal jägare kunde skjuta bom på en storfågel på omkring 50 alnars håll; jag laddade om sigen och sköt, men se, den som inte rörde sig, det var fågeln det. Då blef jag otålig, rässlan var nyligen rengjord, och jag hade laddat den med vanlig omsorg. — Vänta du, tänkte jag, jag skjuter inte bom för tredje gängen — och så small det, men bom var det, och fågeln satt som om det icke funnits krut och kulor till i verlden. Jag blef just litet underlig till mods; det var så tyst och så ödsligt der uppe i skogstrakten, och i mitt minne återkallades alla de gamla hiStorierna, som jag hört om trollfoglar och andra dylika jägare-förtretligheter, och den, som känner mig, vet I att jag just inte brukar skjuta bom på någorlunda rimligt håll, när jag har ett godt gevär, och det har jag. Ivekande laddade jag för sjerde gången, tog säkert sigte och tryckte af. Men då såg jag att skottet gick förbi, ty kulan tog bort ett par qvistar på motsatta sidan af den buske, vid hvilken tjädern satt; mitt blod flöt väl icke nog lugnt i mina ådror, kan jag tänka. Men, det måste väl göras om ännu en gång; det gick likväl den femte gången som alla de förra gångorna, och nu började mäster tjäder att äta af bären på enbusken. Aha! tänkte jag, kan du äta, så är du nog af kött och blod, och nu försökte jag om den sjette kulan kunde vara bättre än de andra, men det samma var det och det samma blef det. Nu var den sista kulan bortskjuten, jag blef riktigt förargad, sprang fram och jagade bort fågeln; och den flög långt bort i skogen, så att jag icke kunde se den mera. Ila till mods stod jag qvar och stirrade ned på den bedröfliga valplatsen, och då föllo mina blickar på en svart trästubbe. Den hade stätt midt framför fågeln, utan att jag emellan buskar och grenar kunnat märka det, och i stubben sutto ganska riktigt alla mina 5 kulor. Jag klådde mig bakom öronen och lunkade något skamflat och förargad hem, men godbiten, som jag skulle haft till söndagen? — ja, det var den svarta stubben, som stod qvar i skogen. Angående nödvändigheten att åhalJa Jungfru Maria: utdrag afen predikan, nyligen hållen af en katholsk jesuit, antecknad af en åhörare i S:t Rocco. Alskade kristne! hvarföre plågen J er så grufligen att åkalla Gud? Inför honom måsten J böja er ned till jorden och ären ändå ej säkre att edre böner blifva hörde. Men åkallen J Jungfru Maria och hon går till vår Herre, så är det något helt annat, ty hon befaller honom, emedan hon har moders rättighet öfver honom. Viljen J hafva ett talande och oemotsägligt Pl a 02 4 ss 4