Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 25 februari 1853, sida 1

us, Mot särskilt arfvode, som sramdeles skulle bestämmas. Det kan i sanning bringa äfven den mest tålmodiga menniskans känsla i uppror, att hos landets regering se en sådan uppenbar likgiltighet för en af dess vigtigaste frågor, och ännu mer än likgiltighet, ett tydligen uppsåtligt bemödande att under allahanda förevänningar skjuta frågan alldeles åsido, till dess den skulle falla i glömska. Man tror således att nationen verkligen skulle glömma ett af sina djupaste behof? I ett fall saknar verkligen denna förmodan icke grund. Ållmänheten tröttnar att tänka på saken och de offentliga personerna eller organerna tröttna alt sysselsätta sig dermed, emedan de se alls intet hopp om att någonsin vinna gehör. Afven den verksammaste själ, det mest brinnande nit öfverlemnar sig åt hopplöshetens apathi, åt den djupaste misströstan, och låter allt gå som det kan, bevarande endast den sorgliga trösten, att sjelf slippa se den tid, då vedergållningens dag randas för ett samhälle, hyars myndigheter, genom uraktlätenhet att vårda dess dyrbaraste angelägenheter, på samma gång de ifrigt förbehålla sig all makt att ensamma verka, förr eller sednare föra det till brådden af en afgrund. — Det är på sådant sått nationerna kunna bringas att glömma sina behos, sina rättmätiga anspråk; de kunna sänkas i likgiltighetens, hopplöshetens, trötthetens dvala; de kunna insöfvas i de materiella njutningarnes och intressenas korta 1o0 men om de vakna! De skola då visa, alt de icke glömt så mycket som man trott. Vi hafva så gerna velat tro vår regering om godt vi hafva varit öfvertygade att mängden af det konservativa parti, som nu vunnit fast fot i regeringen, dock allvarligt önskade reformer i allahanda rigtningar, ehuru de ej ville gå så långt och så fort som vi; men denna tro, denna måhända sanguiniska tanke, har fått en grundlig knäck, har mött en stark invänning i regeringens ofvan omtalade behandling af det nya kyrkolagförslaget. Detta måtte väl icke hafva gått långt, måtte väl ej heiler hafva gått fort, och likafullt skjutes det ytterligare undan. Att fästa sig för mycket vid enskilta misstag i administrativa åtgärder å ministerens sida, hafva vi alltid ansett vara en smula småaktigt, och mera förlamande dess verksamhet än nyttigt för det hela; men sådana drag, som det nu anförda, synas vittna ej blott om brist på förmåga, utan hvad värre är, om brist på god vilja att genomföra något för landet nyttigt. Det är ej blott en uraktlåtenhetssynd af värrsta slag, det är ett afsigtligt, positivt motarbetande af ett för landets väl ytterst angeläget ärende. Uannncans Rofallnnjinachafvandes I Gäthahorgs och