hvad den kallar den representativa Samhällsförfattningen vara enråldig i styrelsen, så är ju detta påtagligen fallet? Vi åter, som omöjligt kunna antaga annat än att i det lagbundna samhället, der så väl en styrande regent som ett folkets lagstiftnings-, beskattningsoch kontroll-rätt utöfvande solk— —n —— ombudsmannaskap (representation) äro lika oumbärlige och inom sina lagbestämda gränsor nyttige och vördnadsbjudande, — vi äro nog enfaldige att tro, det en rådgifvare eller minister både kan och bör, under alla omständigheter, så till vida vara sjelfständig, att han såsom sin konungs och landets gemensamma tjenare, endast efter sin basta åfrertygelse OM lag rs helgd, samhällets bästa, allmän och enskud rätt, råder och handlar i sitt dyrbara förtroendeuppdrag. År han mera sjellständig än så, då är han ej mer inom lagens och kallots områden; är han mindae sjelsständig uppfyller han illa sin pligt; i begge fallen är han lika skadlig för regenten som för folket, hvilkas fördelar måste anses sammanknutna i landets allmänna väl. Vi kunna omöjligt förlika oss med en sjelfständighet hos rådgifvaren, som vore af den art, att han anser sig kunna handla såsom sådan, då han i de vigtigaste frågor vore af olika mening med regenten, eller med representationen; annu mindre, om det är så galet, att han vore det med begge två. Vi vilja visst ej säga, alt hvarken regentens meningar, eller representationens, eller begges, alltid och allestades äro de bästa och rättaste. Men för landets väl, under tidsförhållandenas utveckling, är det då rent af nödvändigt, att dessa meningar ömsesidigt utbildas till öfverensstämmelse och samverkan. Bevare oss derföre Gud från sådane, i Svenska Tidningens anda sjelfständige och rättskassens rädgisvare, hvilka i det stolta sjelsförtroendet, att stå så högt öfver sin tid och sina medborgare, att de icke kunna lämpa sin öfvertygelse om det för tillfället nödiga och nyttiga efter hvad de anse vara förenligt med de meningar hvilka gjort sig i allmänna sankesättet gällande och, efter pröfning, såsom sådane blifvit af regenten eller folkombuden delade. Antingen måste dessa politiska solar vara så varma och lysande, att de förut kunnat upptina regentens hårda sinne, elter folkombudens stelnade begrepp; eller ock befare vi, att de äro af dessa flygtiga meteorer, hvilka naturen låter irra kring i dunstkretsen al ruttna statsformers mephistiska ångor. Vi äro äfven nog ensaldiga att tro, det den verhligen sjelfständige och rättskaffens? mannen, som åtager sig rådgifvarekallets dyrbara ansvarighet, bör hafva gjort till sitt mål, att hellre till det allmännas: väl söka förlika och förena regentens och folkombudens meningar, såvida han anser att å någondera sidan landets och tidens behof äro rättast och bäst uppfattade, än att blott följa -sin individuella mening, hvilken åter, om den kan tjena till ytterligare gagn och fördel för det allmänna, han ju såsom rådgifvare har det dyrbaraste tillfälle, att söka efterhand göra gällande inom landets regering. Det är ock utur denna åsigt om all, på samhällets angelägenheter verkande personlighets pligt, att icke ställa sin egen vilja, sin egen tanka, sin egen förmåga, i stället för hvad den allmänna viljan uttryckt i lagarne eller det allmänna tänkesättet om landets behof och folkets vilja och krafter att dem uppfylla, uttryckt genom en sann, på det allmänna förtroendet allena grundad solkrepresentation, som vi antagit, att sjelfva den regerande personligheten och så mycket mer, den rådgifvande, är skyldig, att nedsätta sina egna anspråk på ofelbarhet och gå nationens tidsenliga önskningar och lagenligt framställda fordringar till mötes. Vi kunna nemligen aldrig medgisva: hvarken regenters eller ministrars anspråk uppå, att rara mera ån menniskor: och såsom medborgare i samhället, måste de respektera den stora sammanhållande, andliga kraft hos nationen, hvil1 244 VV PM ÅT 3 1 6 —