Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 19 februari 1853, sida 1

Om arbetareus framtid, Tanken på en framtid och på en framtid bättre än det närvarande följer menniskan under hela hennes verksamma lefnadsperiod, ifrån den tid då ynglingen först börjar göra upp sina mer eller mindre granna luftslott, till den ålder, då mannen mera klart fattat sin framtids mål och mer kraftigt sträfvar dertill, ända fram till den tid, då menniskans jordiska glädje ligger icke i att blicka framåt, utan att skåda tillbaka. Och det är denna tanke, det är förhoppningen på en lugn och lycklig framtid, som utgör den vigtigaste häfstången för vår verksamhet. Utan denna häfstång, utan detta mål för vårt sträfvande, skulle all håg för verksamhet försvinna, och det blefve blott nödvändigheten, som drefve oss dertill. Vi som äro nog lyckliga att kunna fortgå på vår bana med det ljusa målet af en glad framtid framför oss, och som känna huru vår håg derigenom lifvas, vår kraft ökas, vår möda lättas, huru med ett ord denna tanke inverkar på hela vår moraliska kraft — vi böra ej glömma alt det gifves ett stort, ett ofantligt stort antal af våra likar, för hvilka detta mål är främmande, för hvilka framtiden står såsom ett hotande spöke ej såsom en vinkande engel, och för hvilka alltså den sporre till verksamhet, som ligger i en god och glad förhoppning, icke finnes till. Vi böra måhända, då vi nu se många af dessa olyckliges djupa förfall, håglöshet, lastfullhet och elände, taga dessa omständigheter litet i betraktande, innan vi dömma dem för strängt, innan vi, ifrån våra mjuka divaner, börja det gamla vanliga talet om lättjan och njutningslystnaden, som de enda källorna till det elände hvaröfver man klagar. Det må vara sannt att dessa laster i hög grad medverka till det elände, som gifves och som tyvärr synes tilloch icke aftaga; men månne icke det finnes en yttre grund äfven för dessa laster, och månne icke denna grund är just saknaden af em framtid, saknaden af ett hopp? I denna belägenhet befinner sig hela den talrika klass af menniskor, som bär dagsarbetets tyngsta bördor. Genom stora försakelser, genom att beröfva sig hvarje förströelse, hvarje njutning i lifvet, kan en och annan af dem bringa sig upp till så pass mycket välstånd, att han kan tillbringa sin ålderdom utan att behöfva lida nöd. Men dessa äro få. Flertalet, det långt öfvervägande flertalet af arbetare både i städerna och på landet, har nådebrödet, tiggarstafven och i bästa fall fattighuset, såsom sina enda utsigter för ålderdomen. Lyckligtvis för dem uppnå icke så många denna tid; deras krafter utnötas gemenligen tidigt nog och de duka då under hastigt, utan många års väntan.