den verkan att en brinnande rodnad uppflammade på Susannas kinder der hon stod med nedslagna ögon, lik en ösfverbevist brottsling. Onkel Jow rördes alltid, så rå han än var, af qvinlig älsklighet, liksom vilda djur sägas mystiskt tjusas af musik; han såg på Susannas vackra, nedböjda ansigte med mera mildhet, än miss Silence, hvilken, retad af att Susanna ej genast besvarade frågan, fattade henne i armen och upprepade ifrigt: — Susanna, hvarför talar du icke, barn 2 Fattande, förtvislad mod, skakade Susanna bort Silencees hand och ratade på sig med lika mycken värdighet, som någon liten blomma lyfter upp Sitt hufvud sedan det blifvit nedböjdt af regndroppar. — Silence, sade hon, Jag hade aldrig kommit ner om jag tänkt att jag skulle få höra sådana saker som dessa. Herr Adams, allt hvad jag har att säga er är, alt er son sökt mig och icke jag honom. Önskar ni veta något mer, så fråga honom — han kan säga er det bättre än Jag. — På min ära, är icke hon en vacker flicka! sade onkel Jow, då Susanna tillslutit dörren efter sig. Detta var ett ofrivilligt utrop, men besinnande sig straxt, tog han upp sin hatt, sägande mnan han stängde dörren: