Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 18 februari 1853, sida 1

Hvad angår den här förekommande jeremiaden öfver konungaförsäkrans beskaffenhet under den så kallade frihetstiden, som Sv. Fidn. antager såsom en urbild af hvad tidningen förstår med parlamentarisk styrelse, så tillstå vi oss ej kunna uppfatta vigten deraf, om en sådan försäkran är litet längre eller kortare. För vår del tro vi, att hurudant styrelsesättet än må vara, vore det Gudi nog om regenten liksom hvarje annan statens tjenare eller undersåte, blott försäkrade att redligen uppfylla sina i lagen stadgade pligter; om någon edsförpligtelse alls behöfves. Historien visar, att dylika eder aldrig betydt något, hvarken för regenterna eller folket, då de velat bryta dem. Vi hafve dessutom redan antydt, att man ständigt ser, huru regenter, vid thronbestigningen besvärja landets lagar, och ändock oftast genast derpå sjelfva föreslå ändringar deri eller sanktionera representationens beslut om sådane. Hvartill tjenar då försäkringen? Hela perioden härom är dessutom ett öfverflöd i denna diskussion, och enhvar, som litet läst historien vet, att vår ståndsrepresentation lika litet under frihetstiden, som ännu i våra dagar kan få namnet af en verklig folkrepresentation, samt att det styrande sekreta utskottet under den tiden var ett representativt otyg, som ej haft eller någonsin mer lärer få sin like, i någon representation. Att derifrån hemta bevis för olämpligheten af att nationen, genom en samfäldt vald nationalrepresentations upplysta verksamhet, utöfvar ett parlamentariskt inflytande, såväl i fråga om sak som personer, på sin regerings system och regentens rådgisfvareval, synes utvisa att Sv. Tidn. sjelf ej gjort sig reda för hvad den representativa statsförfattningen, enligt nutidens begrepp, är och måste vara: icke underligt då, att tidningen kunnat falla på det infallet att i sjelfva denna statsförfattning vilja finna ett medel för enväldet, hvilket den dock genom sin natur är ämnad att för alltid landsförvisa. Hvad angår Sv. Tidningens uttalade afsky för ministerprogrammer, så framstår i denna dess uppriktighet det tydligaste bevis, att den blott tänker sig en ministere, såsom handtlangare åt enväldet med dess hofkotterier och byråkrati. Man kan väl ej påtagligare låta förmärka, att den representation, som Sv. Tidn. vill hafva i sitt så kallade representativa statsskick, skall endast vara en maschin åt envåldsstyrelsen. Om ock man skulle anse nationalrepresentationens inflytelse på landets lagstiftnings-, hushållningsoch ordningsangelägenheter vara lika obetydlig eller skenbar, som t. ex. vår ståndsrepresentations och att den blott hade i sina hander solkets sjelfbeskattningsrätt (naturligtvis denna icke så inskränkt som våra ständer) så finner dock enhvar, att representanterna behöfva och på sullgoda skäl måste fordra af regeringen, att få känna de hufvudsakligaste principer, hvarefter hon i den närmaste tiden, vill leda landets vigtigare angelägenheter. Deraf måste väl bero, huruvida representanterna kunna svara inför sina medborgare och sina egna samveten för den medverkan som de lemna regeringen. En ny ministeres program, eller en