Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 17 februari 1853, sida 2

— — — Litteratur. Erinringar till befordrande af tidig uppfosiyan och ordning i barnkammaren. Öfvers. fr. lö:de uppl. Götheborg, A. Lindgren, 1852. Pris 16 sk. bko. Som hvarje kall har sina skuggsidor, så saknar icke heller tidningsskrifveriet sådana. Till dem räkna vi icke minst tvånget att taga kännedom om de utgifna arbeten, som öfverlemnas till ens granskning, eller rättare sagdt: anmälan. Ar man nu så pass samvetsgrann, att man ej vill anmäla ett arbete med beröm, utan att hafva åtminstone en gång genomläst det, så blir man tvungen att genomläsa skrifter i de mest olikartade ämnen, ifrån Svedenborgs Änglavishet till Arrhenii gödselkomposter. Säkert är att ingen skrift skrifves, som är så underhaltig, att icke något är att derutur lära; men ingen må dock undra på att man önskar det man sluppe ifrån en hel hop skrifter, för hvars ämnen man ej har något särskilt intresse. Vi hoppas alltså att ingen undrar på det vi länge med sneda blickar betraktat en skrift om tidig uppfostran (hela titeln är utsatt här ofvan), hvilken redan under förlidet år fått sin plats på bordet för böcker, som skola anmälas. Mer än en gång hafva vi tagit denna bok i handen, betraktat den, och lagt den bort med en suck. Andtligen fattades ett djerft beslut: boken måste läsas. Och se! Knappt var en sida af företalet läst, förrän vi började läsa med nöje och med ett oupphörligt stigande intresse. Med ånger öfver vårt långa dröjsmål, hvilket af det ofvananförda torde kunna något förklaras och ursäktas, hafva vi ej gifvit oss någon ro, förrän vi fått meddela -denna upptäckt åt våra läsare, vissa att många af dem skola känna detsamma som vi. Den lilla skriften är nemligen, enligt det intryck den på oss gjort, just en liten förträfflig skrift. Det går igenom densamma en anda af ren, sann kärlek, ledd af ett godt, sundt, praktiskt förstånd, som på en gång värmer och upplyser. De råd, som här gifvas isynnerhet mödrar och vårdarinnor af barn i och för dessas uppfostran, äro alltid träffande, alltid rigtiga och vittna att de utgå icke ifrån några af fantasien uppgjorda uppfostringstheorier, utan ifrån en långvarig erfarenhet, vunnen genom uppmärksamt aktgifvande på barnasinnet. Vi äro alltså öfvertygade, att huru väl hvarje moder torde tilltro sig att af sig sjelf, utan råd, väl uppfostra sina barn, så skall hon dock i denna lilla bok inhämta myeket, hvarpå hon förut ej tänkt. Barnauppfostran är nemligen icke en så lätt sak, som mången föreställer sig. Det är sannt, att så snart den rätta grunden finnes, d. ä. en verklig kärlek, så finner den väl ock det rätta sättet, eller gör åtminstone det orätta mindre farligt; men denna verkliga kärlek är icke så vanlig, som man tror. Många föräldrar tro sig älska sina barn, under det de i sjelfva verket blott älska sig sjelfva i barnen. Derföre göra de dessa stackars varelser till medel för sin sjelfkärlek, sin fåfänga, m. m. och utså derigenom tidigt i deras hjertan och böjelser, srön till odygder, som osta lända till både föraldrarnes och barnens olycka. Ibland de vanligaste exemplen derpå äro dessa olyckliga anderbarn, hvilkas goda naturliga anlag onaturligt framdrifvas, för att till bekantas och obekantas beprisande förete praktexemplar på en tidig utveckling, hvilken redan inom sig bär ett frö till undergång. Förf. till ofvanskrifne arbete meddelar flera förträffliga råd i detta fall. En annan odygd, som föräldrar genom sin sjelfviska kärlek ofta framkalla och nära hos barn, är sjelfsvåld. De vilja ej neka barnen något, för att ej riskera att för