AAAA... — handlingar, tilldess prof. Nilsson utgaf sin Prodromus Ichthyologie Scandinavice, som först blef synlig i akademiska dissertationer på ett språk, som endast förstås af de lärde. — Detta arbete är således att anse som ett utkast, endast författadt i ändamål att begagnas vid herr prosessorns publika föreläsningar. Glädjande var det således för hvar och en, som önskar se denna brist i vår litteratur uppfylld, att kunna hoppas snart få emottaga en fullständigt afhandlad historia om fäderneslandets fiskar. Derigenom skall så väl lagstiftaren som fiskaren lära sig inse, att det ställe, der fisken blifvit kläckt och lekt, dit återvänder han årligen på bestämda tider för att leka och att, till följe af denna fiskens sedvana, det yngel man sparar, finner man, efter längre eller kortare tid, igen i samma trakt, som fullmogen fisk. Denna princip, hvarpå fiskets förkofran hvilar, yttrades redan för några och 20 år sedan af Sveriges vetenskapsmän och har sedan blifvit antagen som sann och följd af de flesta Europas regeringar, utom just vårt saderneslands, der denna princip först uttala les. Det är på denna princip regeringarne i flere länder grundadt de åtgärder, som äro vidtagne för fiskplanteringen i floder och sjöar m. m. Oaktadt den del, hvarom fråga är, är utarbetad efter samma plan och med lika lärdom och skarpsinnighet, som författarens öfriga arbeten; synes han dock i den förutskickade förerinran antyda, att denna är den mödosammaste och svåraste — ? Skälet härtill är lätt insedt, då man besinnar den svårighet, hvarmed nästan alla iakttagelser öfver fiskarnas lefnadssätt, utveckling m. in. äro förenade, i anledning af det otillgängliga element, uti hvilket de lefva. Häri ligger äfven en giltig anledning att skonsamt bedöma de fel eller misstag, som i närvarande arbete kunna sinnas. Ehuru författaren följer Cuviers system, med de förändringar, som sednare tiders upptäckter gjort nödvändiga, har han ådagalagt en utmärkt förtjenst deruti, att han, i afseende på arternas specisika benämningar, så vidt möjligt varit, bibehållit de äldsta af Linne antagna namnen. Denna sörtjenst är så mycket större, som man uti nästan alla, i sednare tider utkomna, arbeten i naturalhistorien finner deras författare förfallna till den svagheten, för att icke säga oseden, att gifva djurarter ett nytt namn, antingen för att dervid få fästa ett milhi, eller för att smickra en känd författare och öfverslytta dess namn på en djurart, för hvilken en antagen benämning redan finnes. Att uppkalla en djurart efter en intim vän eller frejdad författare, har från uråldriga tider varit brukligt och är visserligen förlåtligt; men skall detta smicker icke blifva missledande för artens benämning eller osmakligt, bör det endast användas på nya, förut obenämnda, arter och dessutom ske med mycken urskiljning, ty ett för arten karakteristikt namn är alltid vida bättre. — Detta har ock författaren sorgsalligt iakttagit och utrotat många missbruk i detta fall; men der det icke kunnat ske, har han dertill uppgilvit antagliga skäl. Vid arternas beskrisningar är intet att an