beslut, ansåg sig böra inforda vederbörande Landshöfdingars och (ieneralbesalhafvares yttranden, med approximativ beräkning på vissa militära och civila ämbetsmäns tjensteresor å landet, derför särskild godtgörelse af staten eller enskilde ej äger rum, för att med ledning deraf kunna beräkna beloppet af den ersättning, som dessa tjenstemän borde rättvisligen tillgodonjuta i och för den gamla skjutslegans förhöjning med 4 sk. milen per häst under vissa tider på året. Alla de myndigheter, hvilka fått sig anbesalldt att afgifva dessa yttranden, hafva ock hörsammat befallningen; endast den blinda lydnadens häftigaste förkämpe — och detta vill säga mycket i vårt land — Hr Generallöjtnanten Löwenhjelm, har icke blott undandragit sig, utan rent af vährat, att efsterkomma hvad honom sålunda blifvit anbesalldt. Med allt skäl har Aftonbladet upptagit denna sak och bragt till allmänhetens kännedom detta nya bevis på de högtuppsattes begrepp om lydnad och aktning för öfverheten, då de sjelfva skola underkasta sig en befallning. Man måste göra Sv. Tidningen den rättvisan, att den tydligt ogillat General Löwenhjelms beteende, och ansett att han bordt ställa sig den gifna föreskriften till esterrättelse, bifogande sedan de omdömen hans ställning honom tillåter och sakens beskaffenhet fordrar. Också anser Sv. Tidn., att Hr L. icke kan undandraga sig att inkomma med de äskade uppgifterna, om han derom ytterligare anbefalles. Under det vi erkänna att Sv. Tidn. i sitt bedömmande af denna sak handlat sjelfstandigt och oberoende af partiintresse, och anse det, om ej så utomordentligt berömvärdt — emedan en person med heder och rättskänsla ej bordt sätta i fråga ens möjligheten att handla annorlunda — åtminstone aktningsvärdt; så måste vi lisligt protestera emot Sy. Tidn:s uppmaning till sina politiska motståndare (d. v. s. egentligen Aftonbladet) att med samma lojåte ogilla s. d. Statsrådet Sandströmers utlåtande i skatteförenklingsfrågan, hvilket utlåtande, menar Sv. Tidn., i hvarje land med strängare regering blifvit besvaradt med en assättning. Hvad Sv. Tidn. möjligen kunnat vinna genom sitt medgifvande i afseende å gen. Löwenhjelm, har den förlorat genom detta tillägg, ty det är i sanning djerft påstått, att en landshöfding, om regeringen vore strångare, skulle blifva afsatt, derföre att han icke blott handlat moraliskt pligtenligt, utan äfven fullkomligt juridiskt lagligt. Regeringen hade nemligen insordrat hans yttrande, och detta har han, i strängaste enlighet med sin ölvertygelse, afgifvit. Nu är det sannt, att man visserligen af det osvenska, illa styliserade Palmstjernska cirkuläret kunnat latt sluta till alt regeringen blott önskade emottaga ett yttrande, som öfverensstamde med dess på förhand sattade åsigt — alldeles såsom den nya Fransyska kejsaren gått och går tillvaga — men vi fråga Sv. Tidn. allvarligt, om det hade varit en man af ara vardigt, att för en sådan önskan upposlsra icke blott sin egen öfvertygelse, utan äfven deras, ——