som en beskedlig gosse. Susanna rodnade äsven, men då hon såg vår hjeltes förlägenhet, antog hennes anlete ett så skälmaktigt, lustigt uttryck, hvilket, understödt af hennes vänners återhållna skratt, icke litet ökade hans bryderi. F—n! tänkte han, hvad kommer åt mig? och samlande sitt mod, trängde han sig in midt i de vackra ungas, farliga krets och började prata än med en, än med en annan, kallande dem vid namn, med eller utan presentation, påminnande sig saker som aldrig händt med en frihet, som var aldeles förtjusande. Hur vacker, han verkligen blifvit! tänkte Susanna, och hon rodnade djupt, då vår hjeltes mörka ögon en eller ett par gånger gjorde samma anmärkning om henne sjelf, på det snabba, tydliga språk, som endast ögon kunna tala. Då det lilla sällskapet åtskildes, hvilket de ganska punktligt gjorde klockan nio, Så utbad sig vår hjelte, af miss Silence, den äran att få följa dem hem, ett spår af en sådan urskiljning och takt, att det väsendtligen höjde honom i detta fruntimmers aktning. Det var sannt att Susanna gick på andra sidan om honom, hennes hvita, lilla hand hvilade på bans . arm, och det var något i denna lätta beröring, I Som obeskrisligt förvirrade honom, hvilket lätt kunde märkas på alla miss Silences förnyade