sörarglighet, ju längre han räknade och adderade, ju längre och ändlösare blefao talen, och han vaknade om morgonen helt förargad öfver sin otur, sedan han väl ett halft dussin gånger räknat igenom samma tal, under det Susanna tycktes se på honom med samma skälmaktiga min, som han såg på hennes anlete aftonen förut. — Joseph, sade onkel Jow morgonen derpå vid frukosten, jag förmodar att Squire Jones döttrar icke voro på kalaset i går? — Jo, min far, det voro de, sade vår hjelte, de voro begge två der. — Nej, det är inte möjligt! — )0o visst, det är säkert det, att de voro der. — Nå, det trodde jag då, minsann, att den gamla flickan hade för mycket to i sig att vara der; ser du, det är ett gräl emellan kyrkovärden och de der flickorna. — vverkligen! sade Joseph, jag trodde att kyrkovärden aldrig grälade med någon menniska. — Men, ser du, gamla Silence si hon grälar med honom; minsann är icke det der kräket ett segt stycke. (Forts.)