Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 15 februari 1853, sida 2

ord vid onkel Jov, eller någon af hans slägt; men hon öfverraskades af den öppet utsträckta handen och det vanliga: hur står det till? — Ingen qvinna emotstår ett så vänligt tilltal af en vacker, ung man och miss Silence räckte honom sin hand med en nådighet, som förvånade henne sjelf. I detta ögonblick tittade vissa blåa ögon fram ur en vrå bara för att se om han såg ut som förr. Io, det gjorde han, samma mörka, skälmska ögon, som brukade kika på henne bakom a-b-e-bokens hörn i byskolan, och Susanna Jones drog en half suck vid minnet af den tiden och undrade sedan på, att hon kunde tänka på sådant lappri. — Hur mår er syster, Jilla miss Susanna ? frågade Joseph. — ÅÅh, hon är här — har ni inte sett henne? sade Silence, se der är hon, der borta i den vrån. Joseph såg dit, men kunde knappt igenkänna henne. Der stod en lång, smärt, blomstrande flicka, som kunde hafva blifvit utvald som ett exempel på den fullkomliga helsa, förenad med en fin täckhet, så egendomlig hos Nya Englands skönheter. (Forts.)