Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 14 februari 1853, sida 2

sprida split och söndring bland bergsboerne och säkert äfven bidrog mycket dertill, att han, tvärtemot den turkiska seden att ofta ombyta paschar, så länge kunde bibehålla sig i Scutari. När den förre Vladikan 1843 drog i sält mot den dåvarande vixziren i Herzegowina, Ali Pascha Stotschevitj (d. 30 Mars 1851 fallen för lönnmördarehand i Omer Paschas läger), skickade Osman Pascha, ehuru han då icke var i krig med Montenegrinerne, oförhappandes trupper emot de Montenegrinerne tillhöriga öarne Lessendra och Branjina, vid nordvestra ändan af Scutarisjön, och eröfrade dem. Derigenom tillsogade han Montenegrinerne icke blott en mycket kärnbar förlust i asseende på sisket i sjön, utan afskar dem afven den närmsta förbindelsen till sjös emellan distriktet Crernizza och de öfriga nordöstra distrikterna, så att dessa derefter blott på de mycket längre och besvärliga bergsstigarne kunde hafva beröring med hvarandra. När 1847 en stor hungersnöd herrskade i Montenegro, men Vladikan befann sig i Wien, kallade Osman Pascha männen i de honom närmast liggande distrikten Piperi och Czernizza till sig, lofvade dem spannmål och gaf alla dem, som kommo till Scutari, icke blott lifsmedel, utan äfven pengar, kläder och vapen, för att afvända dem från Vladikan, i det han tillika försäkrade dem att de alla skulle hafva det mycket bättre under honom, än under deras dåvarande herre. Det lyckades honom verkligen att genom dessa löften och mutor vinna några anhängare i stammen Boljevitji i distriktet Czernizza, hvilken har sina boningsplatsar vid sjelfva Scutarisjöns stränder, och förmå dem till affall från Vladikan. Osman Pascha sände dem dessutom trupper till hjelp. Men de öfriga invånarne i distriktet Czernizza, förstärkte genom andra Montenegriner, slogo dessa trupper, under anförande af den nuvarande vicepresidenten i Montenegros senat, f. d. ryske officeren Gjorgje Petrowitsch, hvilken vid tillfället blef särad i foten. Boljevitjernes stam gaf sig åt honom, med undantag af en viss Markischa Plamenatz, som flydde till Turkarne, men senare nåddes och dödades af en montenegrinsk kula. Efter den förre Vladikans död slöt Montenegros senat fred med Osman Pascha, men hvilken fred redan bröts om 9 dagar. Tvenne Arnauter från hans höfdingedöme slogo ihjel en Montenegrin, och när Montenegros senast häröfver beklagade sig hos paschan, erhölls till svar, att den ene af mördarne redan blifvit gripen och den andre flytt, man visste icke hvarthän. När furst Daniel sistlidne sommar återkommit från S:t Petersburg, gjorde han bekant i Montenegro, att han ville införa en ringa skatt, hvartill en hvar skulle bidraga i förhållande till sin förmögenhet. Knappt hade detta kommit till Osman Paschas kunskap, så lät han säga männen i biperi, att om de ville affalla från furst Daniel och underkasta sig honom, paschan, så skulle de icke blott slippa alla slags skatter utan fastmer förses med allt hvad de behöfde. Några läto verkligen öfverfala sig och Osman Pascha lofvade att sända dem hjelp, i fall Daniel med vapenmakt åter ville bringa dem under sin lydnad. Iillika utfärdade Osman Pascha till de Piperi närboende Turkarne och Albaneserne förhållningsorder af detta syfte. Furst Daniel erfor dessa stämplingar i sistlidne November månad och samlade genast 1000 beväpnade män från distriktet Katunska, med hvilka han drog i fält mot Piperi. Knappt hade detta furstens förehafvande blifvit bekant, än äfven stammen Ceklin i distriktet Rietschka, hvilken bor omedelbart ofvanför Zsabljak, på egen hand företog en diversion, hvilken skulle hindra Turkarne på detta håll att komma Piperi till hjelp. Icke mera än 30 män af nyssnämnde stam öfverföllo den 23 Nov. det lilla fästet Zsabljak och intogo detsamma. lj Zsabljak ligger på en kulle, nära norra ändan af Scutarisjön och är kringflutet af 2:ne armar afd