Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 12 februari 1853, sida 1

pet i lufven på hvarann. Och då den beskedlige kyrkovärden Enos åtog sig fredsmäklarsysslan i byn, så gjorde onkel Jows verksamhet det visst icke till någon sinekur. Kyrkovärden följde alltid onkel Jows steg, mildrande, nedtystande och ställande allt till rätta, med en ihärdighet som verkligen var förvånande. Onkel Jow hade sjelf en djup aktning för den goda mannen, och sökte, liksom hela grannskapet, ofta råd af honom, ehuru han, såsom alla rådsökare, endast antog så mycket deraf, som han fann vara godt i sina egna ögon. Han tycktes likväl finna ett slags nöje uti att titta in ibland om astnarne till kyrkovärden Enoss eldbrasa, för att berätta alla de olika ting han hade eller ämnade taga om hand; ena gången för att berätta att han farit öfver qvarndammen för att säga gamla Granny Clark, att hon skulle stämma Seth Serow, för den der betesmarken, eller också att han hade underrättat Ziah Bacons enka, att hon hade rättighet att stänga in Bill Serantons sugga, så snart hon fick se den midtför sin stuga. Men det stora, alla ämnens ämne och det som mest upptog onkel Jows lediga stunder, var tvisten emellan honom och Squire Jones, far till Susanna och Silence, ty saken var den, att hans ägor och onkel Jows gränsade intill hvarandra. (Forts.)