Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 12 februari 1853, sida 1

höja sin ränta och att penningräntan i allmänhet skulle stiga. Bör nu detta utgöra någon verklig anledning till fruktan? Så förmatet det må synas af oss, att vilja dömma om förhållanden, som dels äro aflägsna, dels af en svår och invecklad beskaffenhet, så våga vi dock detta försök, och svara då på den uppställda frågan: att hela denna förändrade konjunktur icke utgår någon anledning till fruktan, endast sakerna få reglera sig sjelfva och blott menniskorna vilja se dem an med lugn. Det är nemligen ganska klart, att de kapitaler, som ur England nu utgått, skola dit med procent återrända. Af de importerade rudimaterierna skola snart utgå exporter af förädlade industrialster; lånen skola återvända med ränta (förutsatt att de äro gjorda på säkra händer, hvilket väl är att förmoda), de i industriföretag, jernvägar m. m. nedlagda summor skola snart bli fruktbärande; handelsförbindelsen med de utvandrade emigranterna skall snart återföra de små summor dessa hvar för sig utfört fördubblade o. s. v. Blott spanmålsimporten torde kunna medföra någon liten förlust, ifall landet ej blir i behof af den importerade säden, men denna förlust kan ej bli betydlig. Ett land befinner sig i detta afseende i samma ställning som en enskilt. Den ena tiden har en person, derigenom att han sålt mycket och köpt litet, fått in en kontant behållning i sin kassakista. Dessa penningar låter han nu åter utgå till diverse nya uppköp, till sapriksanläggningar eller dylikt. Detta gör för ögonblicket ett, som man säger, hål i kassakistan, men så snart de gjorda uppköpen blifvit realiserade, så snart fabriken börjar ge reveny, så sylles detta hål och kanske litet derutöfver. — Naturligtvis måste man vid allt detta förutsätta, att mannen ej har kastat sig in i förlustbringande spekulationer, och att hans kredit ej störes, ty då kan äfven den fullaste kassakista snart länsas utan att åter fyllas. (Vi tala om en affärsman, ej om en person, som tömt sin kassakista på konsumtionsartiklar för eget behof.) Nu känner man dock ej att England inlåtit sig i några farliga affärer; tvertom synas alla de transaktioner, i hvilka detta lands kapitalister ingått till främmande länder, t. ex. med Sverge (i jernvägsanläggningen och i ett hypothekslån) med Spanien, Norge, Danmark (hufvudsakligen i jernvägsföretag), Frankrike, m. m. vara högst fördelaktiga affärer, ehuru de kräfva stora förskotter. Med allt detta kunde dock visserligen ställningen bli betänklig nog, derest en falsk fruktan fattade assarsmännen inom och utom landet, och särdeles den engelska bankdirektionen. Det hade varit vår mening att yttra några ord om denna direktions operationer; att visa olyckorna af en dylik centralmyndighets täta ingripande i affärslifvet, hvars lifsvilkor är frihet; men då ett sådant yttrande lätt kunde missförstås, och det visserligen, för att fålla ett rigtigt omdöme, fordras mera specialkunskap i dessa ämnen, än vi äga, så hafva vi föredragit att med tystnad förbigå denna ömtåliga punkt, hvilken dock är af en omätlig vigt i fråga om Englands och derigenom hela Europas affärs