Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 11 februari 1853, sida 1

kristendomens dygder tyckas sinna en mera harmonisk utveckling. Den åldrige mannen, hvilken öfverlesvat passionernas hetta — hvilken emotstått srestelsernas tvång — hvilken sullandat sin ungdoms religiösa intryck uti en beständig lydnad och kärlek — hvilken sedan han tjenat sitt slagte med Guds vilja nu stöder sig i sin hjelplöshet på Honom, som han förr tjenade, är kanske en af de mest felfria framställningar af den helighetens skönhet, som denna verlden erbjuder. Tankar liknande dessa uppstego i min själ, då jag långsamt vände mina steg från kyrkogården i min lilla sadernestad, der jag vandrat ester flera års frånvaro. Det var en täck plats — marken sluttade sakta nedåt en liten bäck, som slot glittrande emellan cedrar och enbuskar, hvilka växte dernedanför; på andra sidan höjde sig en grön kulle med den hvita småstaden liggande, lik ett perlband, på dess matta. Det finnes ingen del af ett landskap som är mera egen och pittoresk, än kyrkogården — denna tystnadens stad, som österländningarne så vackert uttrycka sig — stående midt i den blomstrande, glada naturen; dess hvita stenar, glimmande i solen, en påminnelse af förgänglighet, en länk emellan de lefvande och de döda. Då jag långsamt vandrade från grafkulle till graskulle och läste inskristerna, som inneburo,