Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 10 februari 1853, sida 2

desamma och deras lyckliga utveckling blisva dock vida osäkrare, än der de äro det mogna om ock långvarigare verket af en på ömsesidigt förtroende mellan regering och folk grundad ständig samverkan af landets ädlaste och yppersta statsmän. Detta måste vara det representativa statsskickets högsta mål! Skulle det icke så vara, må man så gerna öppet erkänna, att äfven det endast är ett förklädt envälde, ytterst åsyftande de regerande dynastiernas makt och beqvämlighet; men då har man ock med detsamma gjort den betänkliga bekännelsen, att dessa icke äro till för folkets allmänna lycka och fördel. Vi hafve här visat, att monarken behöfver för enråldsslyrelsens gång, att omgilva sig med rådgifvare eller så kallade ministrar, likasåväl som under det ordnade lagvälde han sjelf erkänner; men skilnaden är, att då i envåldsstaten monarken sjelf röner alla svårigheterna af sin isolerade ställning för valet af dessa ministrar, och detta der i flesta fall bestämmes af personliga förhållanden och kotteri-jargon,samt således sällan torde blifva lyckligt för det allmänna, m. m., har han i den representativt organiserade staten det bästa tillfälle, att kunna göra sitt val till egen och folkets belåtenhet. Vi vete rätt väl, att man i synnerhet på grund af våra närvarande svenska förhållanden skall häremot invända, att monarken i alla fall nödgas oftast söka sina rådgifvare inom embetsmannaklassen, att ibland landets institutioner det egentligen blott är domare och embetsmän, som erbjuda nog sakkännedom och bekantskap med ärendenas gång, för att härom anlitas; och att det således i alla fall är inom förvaltningsverken mera än utur några andra institutioner, som ministrarne komma att utses. Utan att bestrida att det i de flesta fall så är, vilja vi blott erinra derom, att då man förutsätter, icke en ståndsrepresentation, der den talrikaste delen af embetsklassen, såsom hos oss är utesluten, utan en genom folkets samfällda val och till alla klasser utsträckt valbarhet, tillkommen folkrepresentation, så blifver det mer än sannolikt, att de mest af allmänna förtroendet förtjenta embetsmännen villigt anlitas i representant-befattningarne, och att de i dessa med så mycket större rykte och anseende komma att utöfva inflytelse, som deras kunskaper och skicklighet dertill berättiga dem. Men det bör äfven besinnas, att sjelfva embetsmannaryktet ensamt för sig betraktadt, utan afseende på medborgerlig anda och karaktärs-sjelfständighet, är och blifver lätt förvillande, i fråga om lämpligheten till rådgifvarekallet, och att derföre der detta rykte förenats med det fullt ut lika aktningsvärda såsom folkombud, sådant blifver för monarken en ännu större garantie för hans goda val. Vi kunna således omöjligen se någon olägenhet för honom, om genom det lagbundna representativa statsskicket, äfven hos oss, bruket skulle i mer eller mindre mån inskränka konungen vid valet af sina rådgifvare till de personer, som genom sina kunskaper och sin politiska karaktär hade stor inflytelse hos folkombuden och ett stort förtroende i landet. Tvärtom måste vi anse detta såsom en verklig lycka för alla; dervid likväl fästande vilkoret, att vårt land egde lyckan af en sann folkrepresentation. Det är emellertid icke så, som Svenska Tidningens phalang vill hafva sakerna; och sedan vi nu sökt att i korthet framställa den allmänna karaktären af enväldet och lagväldet, af envåldsstyrelsen och folkstyrelsen, skola vi derföre ingå i en speciel granskning af det sätt, hvarpå bemälde tidning karakteriserar sin så kallade parlamentariska styrelse och den representativa samhällsförfattningen. Våra läsare skola deraf finna, att vi med skäl vågat påstå, att antagandet af Svenska Tidningens och dess insändares läror skulle leda raka vägen tillbaka till det gamla enrålde, som våra förfäder måst med stora svårigheter bekämpa, som de hoppades hafva genom vår revolution och vår regeringsform för alltid besegrat, och som vi sjelfva svurit att ej mera fördraga eller åtlyda. EE AT KA MT AR ET TNE AASE