Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 9 februari 1853, sida 2

mellan de begge grannsolken. Vanligen sluta de dessa vapenstillestånd till en viss högtidseller kalenderdag, t. ex. till jul eller till tredJedag påsk, antingen för att med ömsesidig beqvämlighet kunna fira en högtid eller hålla en marknad. Under ett sådant stillestånd köpslå de på marknadsplatserna helt fredligt om sin boskap, sin mais och sin fisk med folk, hvilkas hufvuden de måhända tänka afskära redan en 14 dagar eller 3 veckor derefter. Man kan mycket väl tänka sig det fallet, att stundom en politikus bland dessa bergsboer med sitt inflytande befordrar afslutandet af ett vapenstillestånd, för att kunna sälja sin boskap och sedan efter vapenstilleståndets slut åter röfva den tillbaka igen. Ganska ofta afslutas vapenstillestånd på eviga tider, men som dock nästan aldrig räcka längre än till nästa Petersdag. Skaldekonsten och sången stå i stort anseende hos dessa bergsboar. beras barder äro, liksom medeltidens troubadourer, ofta af hjeltarnes stånd och rang. Kohl hörde en sådan i Cattaro, som tillhörde sjelfva den furstliga familjen. De ackompanjera sina sånger med den bland de serbiska stammarne vanliga cittran, Gusla kallad. Deras poesi är mera afen allvarsam och dyster, än glad natur. Sångerna handla för det mesta om sorgliga ämnen, om ströftåg emot Turkarne, dessas grymheter, berömda hjeltars död 0o. s. v. Deras sångare hafva i sitt föredrag allt det allvar och den värdighet, som anstå deras ämne och försjunka ofta i en melankolisk hållning, som återverkar på åhörarne. Det är derför ingenting ovanligt att se Montenegrinerne vid sina guslaspelares föredrag utbryta i högljudd gråt och våldsamma snyftningar. Af hvad som redan sagts om landets beskaffenhet och Montenegrinernes karakter, är lätt att sluta, att deras åkerbruk står på en låg I ståndpunkt och att konstslit och näringar hos dem finna föga eller ingen trefnad. Montenegrinernes klädedrägt är mycket enkel, och manteln (struka), hvari karlar och qvinnor insvepa sig, tjena dem till täcke om natten. Montenegriuerne hafva i hela sitt land ingen enda ort, som förtjenar namnet stad, icke ens sjelfva regeringens säte, Cetinje. Denna ort är imellertid förtjent af en närmare beskrifning. Uti en dal, den största och gräsrikaste i hela distriktet Katunska, ligger vid en bergvägg ett kloster, hvilket med sina yttermurar och en del af sina byggnader slingrar sig upp åt berget. Alrahögst och dominerande de öfriga byggnaderna ligger ett fyrkantigt gammalt torn, hvars tinnar Montenegrinerne brukat utsmycka med sina dödade sienders hufvuden. Närmast nedanför detta kommer en kyrka och derbrevid en stenbyggnad, hvilken innehåller munkarnes celler, men nu för det mesta bebos af männer ur furstens omgifning. Ännu längre ned, och nästan redan nere i den släta, jemna dalen reser sig ett aflångt, stort hus, i hvilket fursten sjelf residerar. Detta allt är inneslulet af temligen höga murar, som dessutom äfven omsluta vidlyftiga gårdar emellan byggnaderna. Framför klostret är en stor öppen plats, som omgifves af ett par dussin hus på något afstånd från klostermurarne och från hvilken utlöpa ett par breda gator. Längs dessa breda gator ligga åter ett par dussin steuhyddor eller hus och det hela kallas Cetinje. Den nyssnämnda, till en del gräsbevuxna platsen, som i midten har en god vattencistern, är på visst sätt Cetinjes marknadsplats eller sorum, på hvilket folket församlar sig utanför porterne af furstens residens. Knappt en timmes väg derifrån ligger ett pass, hvarifrån man har utsigt öfver hela Scutarisjöns bassin. Det är anmärkningsvärdt nog, att Montenegrinerne just i närheten af detta pass förlaggt sätet för sin regering. Det finnes intet annat pass, hvilket leder så direkte från Scutari in i hjertat af Montenegro. Månget Turkhufvud, af Montenegrinerne hemtadt i Scutaris dalar, har passerat detta pass. Omvandt hafva äfven många afskurna hufvud och öron af Montenegriner passerat derigenom på vägen till Scutari, för att uppsättas på de blodfläckade tinnarne af Paschans slott. Turkarne hafva ofta med stora härar framträngt i denna riktning. Stundom, dock sällan, hafva de segrande inbrutit genom detta pass, och förstört Bergmössens — så kalla de Montenegrinerne — hufvudsäte, men aldrig har det lyckats dem att länge hålla sig derstades. Och oftare hafva derstädes deras allt förhärjande härar, ännu innan de kunnat intränga genom passet, blifvit unnrifna af Montenegrinerne hvilka när deras