Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 9 februari 1853, sida 2

pen. Vill man räkna alla sådana Ulllalllga kämpar med till antalet af de vapenföre, så får man en ganska stor summa. Men är det fråga om att skicka en ordentlig armå i fält, så är naturligtvis antalet icke så stort. Det minsta antalet af vapenföre Montenegriner, som man sett uppgifvas, är 15,000 Puschki (med gevär beväpnade män), det största 35,000. För Kohl, den berömde tyske touristen, som 1850 besökte Montenegro, uppgaf landets furste, att ban kunde bringa på benen 20 a 25,000 på deras vis väl beväpnade fosterlandsförsvarare. Vid en expedition, som Montenegrinerne och Ryssarne 1806 företogo mot det af Fransmännen besatta Ragusa skola 6000 stridsman hasva nedilat från de svarta bergen. Här är dock ingalunda fråga om reguliera och på europeiskt vis inöfvade trupper, utan om folk, som från ungdomen lärt sig vapnens bruk af sina fäder, liksom språket af sina mödrar. Perianizerne kallas ett slags adelsgarde, hvilket, utvaldt bland landets ädlaste och stridbaraste ungdom, för det mesta omgifver furstens person och uträttar hans bud och befallningar. Något eget hos dessa drabanter är att kyrkoherden i Cetinje alltid är deras chef. Liksom Albaneserna älska Montenegrinerne mycket praktfulla vapen och dubbelt dyrbara äro deras vapen dem, om de äro ett byte från arffienden, Turken. De bära då den betecknade benämningen hjeltevapen, hjeltesabel 0. s. v. Montenegrinerne ha aldrig brytt sig om att anlägga några fästningar. De tänka liksom de gamla Spartanerne, hvilka ansågo de lefvande murarne af sina fosterlandsförsvarare för de skönaste befästningar, eller såsom de gamla Schweizarne, hvilka förlitade sig på sina klippor och berg. Dock hopa ej eller Montenegrinerne i sina byar några skatter. Deras hjordar blifva vid ett fientligt anfall snart drifna upp i bergen i säkerhet; deras quinnor bära alla sina dyrbarheter på sig och kunna lätt gömma sig med det ringa bohag som äger något värde. Likaledes hafva äfven männerna det dyrbaraste, sina värdefulla vapen, alltid hos sig. Hvad Turkarne kunna förstöra i byarne är snart återstäldt när folket återvänder dit igen. Skulle de för öfrigt lida några förluster, veta de nog att med procent taga sin skada igen genom en kontravisit hos Turkarne. Blodshämden öfvas hos Montenegrinerna, om möjligt i ännu högre grad, än hos Korsikanerne och kräfver många osler. Huru starkt rotsästad denna olycksaliga sed är bland dem, bevisas bäst af följande ur Kohls resanteckningar hemtade tilldragelse. Fursten lät en gång — förmodligen i brist på någon bödel — afrätta ett par förbrytare genom sina Perianizer. Men för att undanrödja deras betänkligheter och ställa så till att ingen behöfde frukta blodshämden för sitt eget skinn, hittade han på den utvägen att låta alla samtliga Perianizerne, 30 och enligt andra 40 å 50 män, på en gång aflossa sina gevär på delinquenterne. På detta sätt voro nära på alla landets ansedda familjer, förmodligen äfven de afrättades egna, delaktiga i dråpet, och blodshämden var alltså nästan omöjlig. Montenegrinerne äro lika Iystne efter byte som ära. De företaga esomostast plundringståg till Albanien och återvända till sina berg med det rof de lyckats bemäktiga sig. Utom den fiendskap, till hvilken bemälte plundringståg gifva anledning, råda äfven ständiga gränstvister emellan Montenegrinerne och deras grannar i Albanien. Förnämsta föremålet för dessa tvister är sjelfva Scutari-sjön, på hälften af hvilken åtminstone Montenegrinerne göra anspråk, äfvenså på rättigheten att fiska i densamma och de feta strandängarne. Ivisterna och stridigheterna upphöra derför nästan aldrig. Gränserna på denna sida vexla beständigt med krigslyckan. Än utsträcka Montenegrinerne sitt välde något bort öfver sjön, än drifva dem Turkarne helt och hållet tillbaka från denna. Emot Österrike hafva gränserna för några år sedan af landtmätare blifvit noggrant utstakade och bestämda. Men emot Albanien måste alltid i stället för landtmätarens instrumenter svärdet för ögonblicket bestämma gränserne. Ålla Montenegros vattendrag utsalla, såsom redan blifvit namndt, i Scutari-sjon. Dit föras på naturliga banor landets sarkoster, som byggas vid dessa vattendrag. Till denna sjö nedsimma siskarne i Montenegros floder och dit draga de sig under vintern helt och hållet tillhala samt f. 3 3 af ManAHHAA Keanas I