Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 9 februari 1853, sida 1

— Huru långe har J vistats här under god set? — I fyrti år. Mannen min var torpare i flera herrans år, och vi bröto upp torpet och arbetade derpå båd sent och bitti, så att det var ett präktigt torp då han dog. Seen fick sonen min det efter fadren, men han blef sjuk, så att han ej kunde stå för det längre, och så fick en opartisk ta emot det, naturligtvis. — Och J har ingenting deraf, af allt ert och er mans arbete? — Huru skulle jag det kunna ha? Vi ha nu fått flytta in allihop här i stugan. Men nog går det an ändå för mig, så länge friherrinnan är qvar. Men om hon skall resa bort nu, som di säjer, så vet Gud hvad det blir för ordning sen. — Jaså, friherrinnan är god hon? — Ja, fälle är hon så. Den resande vände sig till barnen. — Hvad göra ni då barnungar, om dagarne? Kunna ni läsa någon af er? En äldre flicka tog de andras talan och svarade gladt: — Ja salle kunna vi läsa, så när som på de här två minsta, ty de å ännu för små. Vi gå i skolan vid kyrkan. — Och du har varit och plockat smultron, du, ser jag?