Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 7 februari 1853, sida 2

—— — — Se här är han, ser du krusisixet hedning? Den vilde stirrade på bilden, som var af jern; han ansåg det som ett nytt plågoredskap. De hvite hade så många. — Han tror inte, han vill ej ens se på den som skulle rädda hans själ. — Nåh, så skjut till måls. Då rusade presten i hans armar; men han slets derur och mannen sköts till döds. — Gudi allena äran, sade munken andäktigt; så måste Ditt namn predikas för hedningarne — och de bortförde qvinnan, och barnet satt hungrande vid roten af en Cactus. Då kom der en hind, som förlorat sin kalf — den hade de hvite dödat; hon lade sig vid flickans sida och gaf barnet di. Då rodnade blommorna öfver menniskorna att hinden var bättre än de, och öfver de som predikade försoningens lära, att vildarne vore bättre. Och derför äro Vi röda. Men det var en blek rodnad — men se! långa tider derefter var det ej i Guds namn man förföljde urfolket — det var i bildningens, i industriens, i handelns. — Förr mördade man blott kroppen, men den vildes själ flög oförnedrad till sin himmel bakom de blå, skyhöga bergen. Nu mördade man i stället själen, smög giftet in i ådrorna, låt de arme utdö och förtvina af sig sjelf och falla