klagligt är, att man vid universiteterna skall hafva bragt den formen så mycket i misskredit. Utan tvifvel är hr domprosten, såsom en af våra lardaste theologer, största talare och skickligaste dialektici, rätta mannen att frimodigt uttala sina äsigter och erbjuda sig att försvara dem emot alla inkast. Våra prester i allmänhet hysa en stor fruktan för, undandraga sig åtminstone nästan alltid, att ingå i något räsonnemang öfver de satser, som de eljest med så mycken säkerhet prononcera. Det är liksom hade de tvenne olika åskådningssätt rörande andliga ting — det ena afpassadt för templet och gudtjensten, det andra lämpadt efter deras timliga beqvämlighet och yttre förhållanden. Dersor bli ock så ofta deras predikningar blott upprepande af ett och detsamma och röja sållan spår af en verkligen genomtanke I1vf-ande öfvertygelse. — När så menigheterna finna sina andliga behof otillfredsstallda, finna sina förfrågningar i andliga ting antingen illa besvarade eller rent utaf afvisade, och derföre se sig om efter bättre hjelp — då ropar man öfver sjelfsvåld, hårdnackenhet, fanatism, m. m., och kallar ändteligen lansman och siskaler till hjelp för den förvillade hjordens återförande. Under ändra förhållanden landsförvisar man dem som uppträda och uttala villomeningar. Bättre vore dock, om man hade mod, att såsom domprosten Thomander här gjort, öppna tillfälle för personer, som kunna tänka annorlunda, eller måhända blott önska åtskilliga saker förklarade, att få frambära sina meningar och offentligen diskutera dem. Vi kunna ej annat än hålla domprosten räkning för det mod och den fördomsfrihet han häruti ådagalägger. Skada blott att lokalen är så inskränkt, att den ej medgisver tillträde för mer än ett ringa antal åhörare. Red. har ifrån sin korresp. i Fjellbacka emottagit en skrifvelse, med bestyrkande bilagor, hvilken, ej annat än hvad vi kunna finna, till fullo bekräftar hans föregående uppgifter och bevisar rättmätigheten af hans gjorda anmärkningar. Det kan ej annat än förundra, att den undersökning, som chessembetet låtit anställa, blifvit utförd så ofullkomligt, att icke t. ex. sådana vittnen, som de personer, hvilka undertecknat bilagan N:o 2 blifvit hörda. Efter nu inhemtade upplysningar torde distriktchefs-embetet svårligen kunna låta sig nöja med den af löjtnant Simonson afgifna förklaring, och lärer ej kunna undgå att låta verkställa undersökning af ojäfviga, kompetenta män. — Många menniskors lif och välfärd bero på de anmärkta förhållandena och vi anse oss derföre böra följa saken med fortfarande uppmärksamhet, uppskjutande vårt bestämdare omdöme, till dess saken blifvit fullkomligt utredd, hvilket den visserligen icke ännu kan anses vara. Vår korrespondents skrifvelse lyder sålun12