Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 7 februari 1853, sida 2

—g —7—— osler för sina lånade laster. Då bröt skamrodnaden fram i hela sin glöd och det enda hvita vi ha qvar, de sina trådarne i kalken, rodna af återskenet. Se, nu dersör låter jag ej bilda mig. De hvite hafva kunnat fört mig hit; men att bilda om mig, ha de ej förmått, Huru mången döende har ej önskat att mina blad skulle bli sammetslena och min stängel smidig; men jag står der qvar med mina taggar, med min saftiga, sydländska grönska och mina herrliga blommor. Jag trottsar dem, — dessa blommor låta ej pressa sig, de låta ej förnedra sig, som slas. A 2 — . varne göra — nej! de dö på sin stam, ingen vågar bryta dem; ty de vissna genast. Det är vildhetens seger öfver bildningen. Så talade blommorna, då jag hastigt får höra ett doft mumlande, som snart öfverröstade dem alla. Det var krukorna, som började tala om sin vigt. De sökte bevisa, att hela skapelsen skulle dö ut, om den ej planterades i kruka, de bevisade att Myrthen, Camelian och Cactus, alla tre skulle blifva lik, om krukorna ville gå nog långt i uppoffring att spricka -— de hade rätt, blommorna tego, jag teg också. Besynnerligt! det är ändå alltid krukorna, som få sista ordet. pr —