Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 4 februari 1853, sida 4

— — — L Q— — sisken i sagorna, han som förde den helige genom hafvet i den stora slodens tid. Se, vi skola gå till Jamabo på berget, der elden, den eviga, brinner utan att slockna. Och gossen omgjordade sig och tog en blomma af vexten Tens Ami, såsom offer med sig till den helige presten af Jamabos sekt, han som bodde på berget. Och far och son gingo på morgonstunden innan ännu dagg som perlor glindrade i gräset och innan foglarne vaknat och innan solen runnit upp öfver Oumi, den stora sjön, som på en natt skapades, då Yamos granit, glödande som aftonsolens brand, skjöt upp ur jorden för att stödja himlens hvals. Men dagen kom med sin hetta och ännu klängde far och son i de uppstapplade bergen, igenom skogarne, öfver bäckarne och floderna, som störtade utför klipporna, ty det var långt till den heliges boning. Ändtligen sågo de bland bergen en grön dal, som syntes beklädd med sammet från Myako och var beskuggad af träd, gamla som vFerlden, hvålfvande mörkgröna kronor i den rena ethern. Der i en grotta bodde den sofvande mannen, ty så kallades den helige. Der var tyst som i en öken, intet lof rörde sig, ingen bäck sorlade, ingen fogel sjöng — det var en helig tystnad. (Forts.)