Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 31 januari 1853, sida 2

Theater. Hr O. Ändersson gaf i går afton sin första representation på härvarande theater, dervid uppfördes skådespelen: Agda eller ett sadershjerta på prof, i en akt, svenskt original af —ck, samt Carl II af Spanien, eller Man kan hvad man vill, lustspel med sång i 2 akter, fransyskt original. i Agda hvälfver sig kring ett gammalt thema: en blind flicka, som af en älskande fader hålles i den villsarelsen att han ännu är rik och att hon är omgifven af allt möjligt öfverflöd, under det i sjelfva verket fadren biifvit ruinerad och nu genom renskrisning arbetar för sitt knappa bröd, — och erhåller äfven den vanliga upplösningen: en ung, rik och vacker älskare, som gör illusionerna till sanning, betalar alla björnar, inflyttar nya möbler i det torftiga hemmet o. s. v. samt slutar med att vara en förklädd baron, som gör Agda till friherrinna och lofvar återge den blinda flickan sin syn, genom hjelp af Dr Minton, som förbundit sig att utföra den saken mot -en bagatellsumma af 1000 rdr. Man finner att detta ämne kan ge anledning till åtskilliga rätt rörande momanger och sådana saknades väl icke heller här. Dock fingo de sitt egentliga värde först af det rätt lyckade sätt, hvarpå Agdas rol utfördes af M:ll Fehrnström, som förenar ett rätt behagligt utseende med en god hållning, och spelade sin rol med känsla och icke utan natursanning. Det vore godt om M:ll F. kunde undvika det breda, skorrande uttalet, hvarmed hon utsäger vissa ord. — Hr Pettersson, såsom ung älskare, saknar icke sina goda partier. Dock är det för honom likasom för alla skådespelare vigtigt att erinra sig, det deras rol ej är slutad med replikens vederbörliga frambringande, utan räcker äfven under de andras repliker. Det ligger fullt ut lika stor vigt på detta mellanspel, som på det öfriga. Nu får man ofta se skådespelare med stor pathos och mer eller mindre lifliga åtbörder utsäga sin replik, och i ögonblicket derefter stå fullkomligt främmande för allt som passerar på scenen, ända till dess replikens lystningsord åter frammanar dem till en kraftyttring. Sådana fel kunde undvikas, om de spelande utförde, så att säga, sin rol inifrån; d. v. s. om de försökte någorlunda lisligt sätta sig in i de situationer, hvilka de böra återgifva; om de blott kunde inbilla sig att de verkligen voro de personer, de skola framställa. Carl II af Spanien, eller Man kan hvad man vill är en äldre fransysk pjes, af en djerf tanke, lislig handling och pikanta situationer. Med en och annan orimlighet, som ännu mer framstår genom det stympade skick hvari pjesen på denna scen måste gifvas, får man då öfverse. Vanskligheten att återgifva ett skådespel i gammal spansk kostym, och det dertill ifrån sjelfva hofvet, inses dock af hvar och en, och man måste således i detta fall nedsätta sina a