Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 31 januari 1853, sida 1

din krona och af de sina qvistarne göra en åt mig sjelf. — Ackl då blir jag lycklig med honom. Denne honom var ingen annan än en ung prest. Jag hoppas att mamma och pappa skola tillåta det, men min Axel tviflar — stackars Axel! Han tycker han, att det aldrig kan gå an att en bondson får gifta sig med en friherrinna; men hvad gör väl det till saken att jag har en fyrdeld vapensköld med Lejon i två och stjerna i två rum samt att vapnet prydes med en hjertsköld, i hvilken en half klufven örn prålar på röd botten, ett kejserligt nådetecken säger mamma, från den tiden då min stamfader var fältherre i det heliga romerska riket. — Ofta, ofta hörde jag dessa ord — hon hoppades allt det goda barnet; men småningom blef flickans blick mörkare, och då hon smekte mig, såg jag huru ett par tårar darrade i ögonvrårna; hon var ledsen, olycklig, men sade ingenting. . Det var en afton på hösten. Betjenten hade redan tändt lampan i blomsterkabinettet. Ljusskenet föll på taflorna, som prydde detta rum. De voro porträtter af slägtens förfäder, gamla herrar i purprade peruker eller i kyller, späda fruntimmer med blommor eller herdinnestafvar i händerna.