storium bedrifvit med användningen af statens medel. I bref från red:s korrespondent i Fjellbacka, vid början af detta år, meddelades uppgifter om tvenne fartyg, som skulle hafva inkommit på Fjellbacka redd, utan att hafva erhållit vederbörligt lotsbitråde. Det ena af dessa fartyg, galeasen Marianne från Oldenburg, uppgass hafva en hel limme, med flagg på topp, sökt lots vid Koster, utan att erhålla någon, hvarsöre den medhafde Norrske lotsen, fastän okänd, beslöt följa landet efter, till dess kaptenen fick biträde af en fiskare, som införde fartyget. I afseende å det andra fartyget, skonerten Laura, som anträffades i yttre skären af kapten Bruce, och utan hans med lifsfara lemnade hjelp säkert gått förloradt, yttrades endast: äfven nu manquerade lotsarneDessa uppgifter väckte, såsom sig borde, chefens för lotsdistriktet uppmärksamhet, och föranledde honom att infordra vederbörandes förklaring i saken. Till följd deraf har undersökning blifvit hållen och berättelse derom ingisven af chefen för Strömstads lotsfördelning, löjtn. L. O. Simonsson, af hvilken berättelse det inhämtas: att hvad först angär galeasen Marianne, kapten Johansson, så hafva Kosters innevånare enstämmigt förklarat, att den uppgisna dagen — d. 18 sistl. Dec. — då vinden var nordlig med frost och något sjörök, hade lärlingen med styrningssedel, C. Andersson, förre åldermannen Å. Trulsson och lärlingen L. Andersson, som på morgonen i båt begifvit sig ut i skären på kusteller sjösidan af Kosteröarne, kl. mellan 9 och 10 på s. m. observerat en galeas eller koff komma direkte ur sjön, styrande åt Koster, till följd hvaraf de genast började segla emot fartyget, hvarunder de sågo att detta, efter att hafva kommit omkring en knapp mil nära Kosterlandet, squerade(?) sina råsegel och bar rundt samt derefter styrde sydvart hän bidevind med alla segel till, oaktadt hvilket seglingen ändock fortsattes efter fartyget, tills lotsarne kommit utanför stora Drammen, då de, finnande att icke ringaste åtgärd vidtogs å fartyget för deras inväntande, och att de således omöjligt kunde upphinna det, återvände direkte till lotsplatsen, derifrån en af dem uppgick å utkiken, hvarifrån han likväl icke kunde få sigte å fartyget. — Åldermannen på lotsplatsen hade, efter att sjelf på morgonen hafva varit uppe å närmast belägna utkiksstället och förvissat sig om att ingen seglare då var synlig, derefter likaledes begifvit sig ut åt sjösidan, dervid han genast vid utkomsten i skären observerade såväl fartyget som förromnämnde lotsar seglande emot detsamma; och påstår personalen sålunda bestämdt, att hyarken förenämnde fartyg eller något annat, den dagen legat bi ett enda ögonblick utanför lotsplatsen. Åberopande personalen till bestyrkande af dessa uppgifters sanningsenlighet de fleste åboerne på Nord-Koster, hvilka likaledes under hela tiden utevoro i närheten deromkring på fiske — hafvande ock dessa detsamma intygat. Slutligen har fyrmästaren vid Kosters fyrinrättning uti sin insordrade rapport bekräftat dessa nu framställda förhållanden, hvilka ytterligare bestyrkas af uppgifter från Väderöarne och Ilasstenssunds lotsplatser. Dyngö lotsar hade äfven observerat ifrågavarande fartyg, men som det ej hade lotssignal och gick rätta farleden med alla segel till, antogo de, att fartyget antingen redan hade lots ombord, eller ock vore sjelf kändt och berättigadt att gå utan lots, hvilket ofta på denna ort lärer inträffa. Rörande åter förhållandet med den i samma korrespondensartikel uppgifne, utan lots till Fjellbacka redd d. 28 sistl. Dec. (ej d. 27 Dec. såsom af korresp uppgifves) inkomna skonerten Laura, innehåller berättelsen: att Väderöarnes lotspersonal enstämmigt förklarat, att nämnde sartyg genast vid första ankomsten ur sjön observerades å lotsplatsen, men att utom den då rådande svåra stormen, var det till följd af den ytterst höga och våldsamma sjön och dragsåget eller grundian? vid lotsplatsen — som grundbröt på 10 samnars djup — alldeles omöjligt för lotsarne, det måtte gällt hvad som helst, att kunna utkomma med båt stor eller liten ur s. k. båthamnen; erinrande lotsarne sanningsenligt, att denna endast utgöres af ett längt smalt sund eller remna mellan tvenne holmar, och hvars skydd mot sjösidan närmast utgöres af ett i öppningen liggande 6 fots djupt grund, hvaröfver vid in och utgående ovillkorligen måste passeras. Då nu sjön bröt å 10 famnars djup kan hvar och en lätteligen tänka sig förhållandet på 6 fots djup, samt inse omöjligheten. — Dessa uppgifter hafva från flera håll af fiskare och andra personer blifvit bekräftade, samt slutligen bestyrkta af en skrifvelse ifrån kapten Bruse, hvilken slutligen lyckades biträda fartyget, (kapten B. bor uti skärgården på Hjerterön, i hvars närhet fartyget ankom, då det af kaptenen erhöll biträde.) Det heter neml. i kapten B:s skrifvelse, att stormen var så hård att fartyget ej kunde legat bi 5 minuter innan det kommit i brott — samt att fartyget gjorde med stormen så hård fart, att innan Dyngö lotsar kunde hinna väl ur Dyngö hamn var fartyget redan på Fjellbacka redd. — Löjtn. Simonsson försäkrar slutligen, med full visshet, att mera ordning och påpasslighet än som hittills iakttagits vid väderöarnes lotsplats kan svärligen någonstädes äga rum. Efter dessa upplysningar skulle således de i vår korrespondents bref yttrade anmärkningar öG tiii 14