Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 26 januari 1853, sida 1

— VJag behöfver höra mera utaf er, sade han allvarligt, får jag gå med er hem? — Det är långt dit och varmt att gå, sade den unge presten leende. — Åh, det bekymrar mig föga; om det icke stör er, sade Jacob, och efter erhållen tillåtelse, såg man dem vandra långsamt framåt under träden, Jacob framkastande den mängd af frågor som en hastig själens impuls väckt, och uppkastande för sin ledsagare flera problemer och frågor att lösa än han hade kunnat besvara på en hel månad. — ÅJag kan inte svara på alla edra frågor nu, sade han då de stadnade vid Onkel Tims grind. — Nå, men när vill ni det då? frågade Jacob ifrigt; låt mig få komma hem till er i afton? Presten biföll leende och Jacob skyndade bort så full af nya tankar att han gick förbi Grace utan att se henne. Från denna stund började en vänskap emellan dessa två som var en vacker förklaring af föreningsbandet emellan tvenne hvarandra så olika varelser. Det liknade en vänskap emellan morgon och afton — bara solsken och helsa på den ena sidan, bara saktmod och frid på den andra. Den unge presten, uttärd genom långvarig sjuklighet, genom sina egna känslors eldighet