Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 26 januari 1853, sida 1

och ännu långt bittrare är det, att tillintetgöra våra vänners länge närda förhoppningar. Allt detta kände Georg; han kunde icke lida att se sin mor fästa sig vid hans ord och följa hans steg med blickar af en nästan barnslig förtjusning, eller sin besynnerlige far, hvilkens hela jordiska ärelystnad berodde af sonens framgång, och tänka på, huru snart deras ålderdoms ljus? måste slockna. Då han återvände från en lyckad förrättning smärtade det honom att se den gamle mannen, så tydligt hänryckt och likväl så ängslig att dölja sin triumf, då han efter gammal vana satte sig i sin länstol och började med: — Georg! Den der läran är väl litet krånglig, men du tyckes ha hittat på rätta tråden. Det skulle just lysta mig veta hvarför du tror dig känna dessa saker bättre än annat folk; och fastän han kunde tappert göra invändningar på alla Georgs förklaringar, så kunde man grannt märka, att han i sitt inre var upplyftad och hänryckt af att höra sin son tala. Om Georg räsonnerade med någon annan, brukade gubben sitta med nedlutadt hufvud, och se sig omkring under sina buskiga ögonbryn, med ett för honom mycket ovanligt uttryck af blygsam tillfredsställelse. Kärleksbevis af vänliga naturer äro icke hälften så rö