cirka kl. 4 3 på eftermiddagen, företedde en nära total förmörkelse, eller till 13 af månens skifva, hvilket fenomen varade omkring 24 timmar under vanliga förhållanden vid dylika förmörkelser, utom det, att den dunkla delen af månen icke liknade en verklig ljusbrist, men fastheldre antydde som hade ett flor sträckts öfver den förmörkade delen. Årets almanach, vid uppgiften om förmörkelser, angifver 3 i månen, likväl blott en såsom härstädes synlig, neml. den 7 Januari. Förmodligen har fenomenet observerats å flere orter, möjligen äfven i Stockholm, enär, innan det upphörde, månen stigit till 24 grader öfver horizonten. Från Löfånger skrifves den 4 Jan.: Märkligt nog förevar här annandag jul en månförmörkelse, som icke är uti förra årets almanacha utsatt. Den observerades af många här, och äfven i andra socknar. Ifrån Söderhamn förtäljes den 14 Jan.: Frän Hogdahl har bekommits underrättelse, att månförmörkelse der varit synlig sistl. annandag jul. Den började vid pass kl. 3 e. m., sträckte sig till en tredjedel af månens skifva och varade omkring en half timma.) Bland de sex förmörkelser, som 1852 års almanacha omförmäler, var månförmörkelsen den 26 December egentligen synlig i Amerika, Nya Holland och Asien. Den inträffade icke fullt tre qvart till 1 eftermiddagen och således långt innan månen härstädes gått upp, hvarföre icke heller momenterna för densamma anfördes i Stockholms almanach. I det nordliga Sverige började den naturligtvis äfven straxt på eftermiddagen, men emedan månen, i anseende till dess för tillfället nordliga deklination, derstädes uppgick tidigare, kunde äfven en del af förmörkelsen der ses och det desto betydligare ju längre man kom mot norr och öster. — Häraf visar sig äfven behöfligheten af en svensk almanacha för någon af de nordliga städernas, t. ex. Hernösands eller Umeå horisont, och fråga om utgisvande af en sådan lärer äfven vara väckt inom vetenskaps-akademien. För det sydliga Sverige utgifvas almanackor till Lunds och Götheborgs horisonter.