Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 22 januari 1853, sida 1

——— — — ——— skälen, var Onkel Tim alldeles icke Jacob bevågen, och kunde icke på något sätt förmås att ändra tankar. På alla Tante Sallys goda ord och vänliga tal, svarade han endast att han icke kunde med honom; att han hatade att se honom kråma sig och stoltsera på läktaren om söndagarne och spela herre öfver alla; han tålte honom inte och ämnade aldrig görat. — Men vår hjelte var ej det ringaste nedslagen eller tillintetgjord af Onkel Tims missnöjda miner. Tvertom då ryktet om dylika hårda tal nådde hans öron, höjde han bara på axlarna med en högst belåten uppsyn och anmärkte att han kände så väl det ena som det andra. — Nå, Jacob! sade hans kamrat och förste rådgifvare, tror du Grace tycker om dig? — ilnte vetjag, sade vår hjelte med ett säkert och tillfredsställt utseende. — ÄNen inte kan du få henne, Jacob, om Onkel Tim sätter sig på tvärn. — Prat! jag kan snart få Onkel Tim, att tycka om mig, bara jag har lust att försöka. — Åå väl, käre Jacob, då får du väl ge din flöjt på båten, det får jag då lof att säga dig. — Slidder, sladder — jag kan få honom att tycka om både mig och min flöjt. — Men hur skall du då bete dig? — Åh, det blir min sak det, sade vår hjelte.