Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 20 januari 1853, sida 1

— a 188s 2 1 — —— —— — e Om Romanen såsom vår tids Epos. Romanen är vår tids Epos, har Adam Öhlenschläger sagt sannt och träffande. Och fastän lärda herrar hafva bevisat att det gamla Epos icke är egentligen hjeltedigt, icke detsamma som Epopeen, så medgilva de att Epos är en berättelse om handlingar eller händelser, i hvilka en person är hufvudfigur, och som derför blir handlingens hjelte eller hjeltinna. En tysk lärd säger vidare det utmärkande af hjeltedikten vara: att den innehåller hvad som interesserar hela menskligheten. Men det gör hvarje berättelse som hedrar menniskan. Det gamla Epos och dess yngre broder Romanen synas då komma så nära hjeltedikten, att de kunna göra anspråk på dess namn, heder och värdighet. Men den nyare hjeltediktens heros är en annan än den gamlas, och hans lif och bragd mätas efter olika mått. Hjelten i det gamla Epos är vanligen en stor slagskämpe, som vinner segrar genom mod och list och dödar en hel mängd menniskor. Han är skön, tapper, lycklig, och hans stora gerningar äro bataljer. Romanens hjelte är framför allt menniskan, den kännande, tänkande, moraliska menniskan, under hennes kamp med verlden på vägen till det mål, som hennes genius anvisar. Det gamla Epos känner blott några få menniskor; de äro gudarnas gunstlingar, de stora och begåfvade på jorden. Det öfriga menniskoslägtet är bara pack, tjenande på sin höjd till fotapall för hjeltens upphöjelse. För den nyare tidens Epos kan hvar man vara en hjelte, hvar qvinna en hjeltinna, ty menniskan är den utkorade gunstlingen, den af Gud älskade, som är kallad till stora öden, till besittning af ett oändligt rike. Det kommer deraf att det gamla Epos är-en hedning, och att Romanen är döpt i christendomens lif. Christendomen tillägger hvar menniskosjäl ett oändligt värde inför Gud, och en oändlig möjlighet till sullkomning. Den sätter menniskan som det innersta i skapelsen. Romanen uppfattade läran och grupperade kring dess hjelte: den älskande, sökande kämpande menniskan — natur, vetenskap,konst, samhälle, som hennes verld. För romanen är menniskan medelpunkten i lifvet, och har till uppgift att förklara hfvet. Hon är eröfrare ännu, men för att välsigna. Och hennes första och största segrar ske på en inre valplats, ske inom hennes eget bröst. Segrare der, öfvervinner hon verlden. Romanen blef derföre väsentligen biographi. I skildringen af den enskilta menniskan vill den framställa det menskliga i alla sferer af tillvarelsen. — Hjelten eller hjeltinnan i romanen är den, som representerar den högre, den —— HE—t—