Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 19 januari 1853, sida 3

Styckegods. Förfärlig heflägenmet. Sistlidna julaston betraktade en ung slicka en leopard i hr Battyes menageri i Lecds. Under det hon beundrade det vackra djuret, närmade hon sig oförsigtigt en tigers bur. Den vilda tigern stack en af sina tassar ut emellan gallerstängerna och grep med klorna fast uti hårflätan, som omgaf flickans hufvud. En till utseende svag men modig qvinna hade sin uppmärksamhet fästad på tigern just i det ögonblick då denne fattade uti sitt ros; hon hastade fram till det arma offret, fattade henne midt om lifvet och började en förfärlig strid med tigern, hvars rytanden, jämnte åskådarnes rop, väckte fasa hos alla. Ändtligen föll kammen ur den unga flickans hår, som genast utvecklade sig, och offret undkom tigern, som i sina klor endast behöll en hårtofs och en silkeshalsduk som flickan haft på hufvudet. Dear stackars flickan afdånade, men återfick snart sansningen, utan att hafva lidit annan skada, än förlusten af litet hår, jämnte den obeskrisiiga förskräckelsen. Amerikanska paketen Fafnt-Georges brandkDen 24 November 1852 lemnade amerikanska skeppet Saint-Georges, kapten hairson, Liverpool, med full last, 127 passagerare och 34 mans besättning, för att gå till Newyork. Passagerarne voro till största delen Irländare, hvaribland en stor del fruntimmer och barn. Resan gick, oaktadt det stormiga vädret, lyckligt, ända till den 24 December (Julafton), då man kl. half 8 på morgonen upptäckte att elden var lös nere i rummet. Kaptenen lät öppna en af luckorna, och försökte att medelst en brandspruta göra sig till herre öfver elden, eller åtminstone hindra den att öka sig. Men den gjorde beständiga framsteg; röken uppfyllde snart mellandäcket och tvang de olyckliga passagerarne att skyndsamt lemna det. Kaptenen lät nu öppna luckan emellan storoch mesanmasten för att försöka att mota elden, som började angripa denna del af fartyget. Men röken var så tjock, att den qvasde 8 personer, och det blef omöjligt att rikta vattnet mot eldens medelpunkt. Då kaptenen insåg omöjligheten att qväfva elden, lät han alla passagerarne samla sig på däck. Klockan var då 9 på förmiddagen. Det regnade häftigt, luften var mörk och horizonten inskränkt, då man genom Försynens nåd varseblef ett sartyg. Det var skeppet Orlando, kapten White. Genast gåfvos nödsignaler, hvilka observerades på Orlando, som klockan 10 icke var långt ifrån det brinnande fartyget. — Olyckligtvis hade Orlando i en häftig storm förlorat sina båtar och nästan alla seglen. Kapten Bairson lät nu sätta sina båda båtar i sjön, som gick mycket hög, men redan vid första räddningsförsöket krossades den större båten emot Orlando, och nu återstod endast en liten båt att rädda 150 personer. Också varade räddningsarbetet sextiofyra timmar ! Eiden grep oupphörligt omkring sig; räddningsbåten kunde endast taga 4 eller 5 personer på en gång, och dessa nödgades kasta sig i hafvet, hvarutur de sedan upptogos i räddningsbåten, som förde dem till Orlando, der embarkeringen icke var mindre farlig. Om båten blifvit krossad, så hade hvarje hopp om räddning varit försvunnet, ty elden, som gjorde stora framsteg uti Saint-Georges, hindrade Orlando att lägga till vid nämnde fartyg, Det är omöjligt att skildra den förfärliga ångest, som herrskade hos de olyckliga pasSagerarne, qvinnorna och barnen, hvilka sväsvade emellan saran att blifva uppbrända eller dränkta. Elden började att rasa våldsammare, stormen blef ännu hästigare och dref båda sartygen emot hvarandra, så att man fruktade att elden skulle meddela sig åt Orlando; man måste således upphöra med räddningsförsöken. Endast 76 passagerare voro nu förda ombord på Orlando, 15 personer hade drunknat, 8 blifvit qväfda af röken, och 28, till största delen qvinnor och barn, voro qvar ombord på Saint-Georges, emedan de icke vågade kasta sig i hasvet. Natten var mörk, faran för elden var stor, ty aktern af fartyget stod redan i lågor; kaptenen på Orlando säg sig derför med smärta nödsakad att ösvergifva Saint-Georges och de olyckliga offren, som ännu voro avar ombord på detta fartyg. Hela besättningen hade lyckats rädda sig. De olyckliga skeppsbrutna voro utan kläder, men kapten White slösade på dem de ömmaste omsorger och försåg dem med allt som sanns förhanden. Men nu visade sig en annan fara: Orlando var beköfvad nästan alla sina segel, hvarför den seglade mycket långsamt, och provianten blef snart otillräcklig för le munnar, hvarmed dess besättning blifvit ökad. Försynen besparade dock de skeppsbrutne och deras räddare en ny pröfning. En gynnsam vind blåste upp, och efter elfva ängsliga dagar anlände Orlando till Havre, och hade då af födoämnen qvar endast några sallons vatten men icke en bit bröd.