Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 19 januari 1853, sida 1

vink att den sallit i mina händer; och i den lilla mossrosen såg jag ditt anlete, min Julia. Du ämnade den ju också åt mig? — Åh ja! svarade Julia leende. När jag fick se dig, utkorade jag dig genast till min riddare och ångrade mig, att jag lagt den der dumma versen inuti. — Det anade mig, straxt då du talte derom, att det var min bukett eder strid gällde, ty jag tyckte att jag kände igen den, men jag ville dock ingenting säkert förrän jag fick åter se mina kära rosor. Men nu har Backlund fått den, och han har också utstått de värrsta afventyren för den. Jag tror också att hans med allt yttre lättsinne i botten vänfasta hjerta skall sätta värde på dessa blommor, för bådas vår skull. Du har rätt, Julia! alltid rätt. Backlund skall nog gömma denna bukett och kanske ensgång göra den till ett hufvudämne i berättelsen om vår kärlek och om denna sin vistelse i Norge. — Det skall han, det kan du vara säker på; hördes Backlunds stämma bakom de båda älskandes rygg. Buketten behåller jag, för att bära den såsom marskalk på ditt bröllop. Jag skall påskynda den dagens ankomst, så mycket jag kan, genom att hålla dig till boken, i stället för att draga dig ut på rummel. Och skulle den lede frestaren bli mig öfvermäktig,