Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 19 januari 1853, sida 1

då en hand åter omfattade hans och ville göra honom buketten stridig. Han vände sig häftigt om, men det var åter ingen annan än Backlund. Denne skrattade och släppte genast sitt tag, men såg upp till Julia, som nickade och log, under det tårarne slöto utför hennes kinder. Snart var åter Berzelii däck fullsatt af de hvita mössorna. Falk hade vid landgången för sista gången tryckt Julias hand. — Han stod på hjulhuset och såg tusentals menniskor omkring sig, men hans ögon sökte blott en enda. Då hon ej längre syntes, då sartyget, under skallande jubelrop från stränder och skepp, och under djupa kanonskott från Aggerhuss vallar, åter flög ut på Kristianiasjordens salta våg, då var det honom som hade hans sol gått ner, som hade det ljusskimmer, som låg öfver desse herrliga scener, i hast blifvit fördunkladt. Det dracks och pokulerades lustigt med de norrska bröder, som följde oss ett stycke på väg; men Falk stod drömmande på kommandopallen och deltog ej i glädjen. Ändteligen kom natten — den stormiga, regniga natten, då Berzelius modigt bröt fram genom Nordsjöns vilda böljor — då lade sig Falk, insvept i sin kavaj, på fördäcket och insomnade, vaggad af de gungande vågorna och de hvinan