Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 18 januari 1853, sida 1

——————— ———— — —— —— före anstränga de sig på allt sätt och vis att bli olyckliga, då de med så litet besvär kunde ha det annorlunda. — Men jag vill ej dömma dem. — Hade du ej älskat mig, Julia, så hade jag säkert blifvit en lika hård och hatfull menniska, som trots någon. Nu har jag dig att tacka för, om jag ej blir det. Kanske har mången, som vi nu klandra för hårdhet och sjelfviskhet, blifvit sådan, derföre att han engång älskat sörgafves. — Nej, Malkolm! Då är vår kärlek ej af rätt art. Om den esterlemnar ett intryck af harm ösvef felslagna förhoppningar, så hafva vi ju älskat icke en annan utan oss sjelfva, så är det ju vår egen lycka vi i främsta rummet assett. — Jag skulle ej hafva blifvit hård och känslolös, om du ej älskat mig, Malkolm. Jag skulle ha sörjt, men dock alltid bedit för din lycka. Falk slöt din älskade varmt till sitt bröst och tryckte en kyss på hennes läppar. — Du har rätt, Julia, nu såsom alltid, ty du är god. Och godheten fattar sanningen bättre än allt förstånd. — Men lätom oss nu tala om huru du ämnar tillbringa dina dagar, då jag är borta, och hvilken tid på dagen du ämnar använda att skrifva till mig! Då båda älskande afbrötos här af Backlund,