Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 18 januari 1853, sida 1

— —— är en helig eld, som, vid vår lefnads aston, om vi nå den, skall hafva gjort oss ännu mera dyrbara för hvarandra än vi nu äro. — Jag är viss derpå, Malkolm, ty jag känner det visst och lefvande, att min kärlek är utgången ifrån min bättre menniska, och ej ifrån min sämre. Hon har ej tillslutit mitt hjerta för andra menniskor, utan tvertom öppnat det ännu mera. Jag tror ej att jag någonsin älskat alla mina vänner så mycket som nu. Jag ville taga dem alla i min famn och göra dem lika lyckliga som jag är. Jag ser allting omkring med andra ögon än förr — ljusare, bättre, skönare. — Ack Julia! Du känner då som jag. Uela verlden har dansat omkring för mig, sedan jag var viss på, att du älskade mig. Alla menniskor hafva synts mig så hyggliga och vänliga. O huru annorlunda hade det ej varit, om du icke älskat mig! Jag ryser blott vid tanken derpå. Det är då så, Julia, att en sann och ren lycka göra oss godare och bättre till hjertat. Ä — Jag tror ock, Malkolm, att godheten gör oss lyckligare. Det förefaller mig, som måste hårda och hatfulla menniskor vara grufligt olyckliga. . I — Jag är säker på att de äro det, min JuI lia, men hvarföre äro de så damma? IIvar