Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 17 januari 1853, sida 2

——————— skade de svenske gästerna valkomna bland Norges allmoge. Den besvarades af Backlund med en skål för Norges bondelixv. — Falk sjöng högt och hänryckt sin visa: Så fick jag se er, Norges brödraländer. De svenska ynglingarne och de kraftiga, norrske dannemännen tryckte broderligt hvarandras händer. Det var betydelsefulla handslag — icke för stunden blott, utan — så hoppades åtminstone alla — för långa tider. Kanonskotten dånade från ångbåtarne, som anländt till Sandvigen. Snart voro alla stigar, som ledde upp till Kolsaas spets, fyllda aflånga rader utaf vandrare. Det var ett brokigt hvimmel och ett ändlöst ljubel. Från bergsspetsen ljödo kanonskott, som förkunnade att den första skaran hunnit dit upp. Nedanför lågo Norges dalar, dessa dalar, som fordom utgjorde egna riken, hvar och en med sin konung. Längst bort åt ena sidan framskymtade bland berg och skogar Kristianiafjordens blåa vatten — längs bort åt den andra sidan framblänkte på den mörkblåa horizonten en och annan snötopp ifrån Bergens fjäll. — På spetsen der man stod höjde sig en vårkas, ett minne från gamla tider, då eldarne tändes från topp till topp, att förkunna fiendens ankomst landet. Men vårkasen tändes nu ej vid ramlingarnes ankomst, utan vänskapens fana