— 1 CÖU UL14vKJJ7 77 bör nämnas, att hr B. redan vid sin examen till inträde i rikets rattegängsverk erhållit betyg om berömliga insigter i lagsarenhetens alla delar, samt sedermera mottagit loford för sin juridiska tjenstgöring såväl af Skånska som Götha hofrätten — efter dessa vackra antecedentia blef hr B. rådman i Lund 1837, således sju år förrän Rudling blef rådman i Jönköping. I denna egenskap har hr Billström, på förordnande, förestått Borgmästare-embetet i Lund under åren 1841, 1842, 1843, 1845, 1846, 1847, 1849, 1850 och 1852, på längre eller kortare tid om året, vanligen I—3 månader; hvaremot tit. Rudling under åren 1846—1852 vid särskilta tillfällen, till en sammanlagd tid af två år, förestätt Borgmästare-embetet i Jönköping. — Under sin tjenstetid har hr B. flera gånger varit tillförordnad domare, såsom ordförande dels i rådstufvurätt, dels i häradsrätt. Vidare har hr B. under trenne riksdagar varit fullmäktig för Lunds borgerskap och efter riksdagarne, Rikets Ständers fullmäktig vid Malmö lånekontor, hvarjemte han äfven bestridt åtskilliga kommunala uppdrag. Deremot har hr Rudling varit fullmäktig för Jönköpings och: Eksjö borgerskap vid en riksdag. Till hr Rudlings meriter hör vidare, att han i 23 år (1829—1852) varit använd i domarevärf och derunder hållit 38 lagtima ting samt utfört 31 särskilta förordnanden för urtima ting, ägoskiften m. m. Några officiella vitsord öfver dessa förrättningar finnas dock ej handlingarne bilagde. Vi hafva meddelat dessa data något utförligt, för att rättfärdiga vårt omdöme, att Kon. Befallningsh:s yttrande, det hr Rudling vore hr Billström öfverlägsen i fjenstemanna-meriter icke kan af handlingarne inses, derest man ej vill lemna åsido alla de tjenstebefattningar, som ej bestått i uteslutande domareförrättningar, en tydning, som ifråga om borgmästare, hvilken är långt ifrån blott domare, måste anses orig tig. — Hr Billströms meritförteckning företer en tjensteman, pröfvad och erfaren i en mängd olika värf och med de vackraste vitsord för det sätt, hvarpå han uppfyllt sina åligganden. Det torde finnas få tjenstemän i Svea land, som kunna förete ett motstycke till denna meritförteckning, och likvdl förklara Kon. Befallningsh. i Götheborgs och Bohuslän honom underlägsen en sökande, som icke företer något ovanligt. För öfrigt erkänna vi villigt, alt det varit svårt för Kon. Befallningsh. att förorda någon af de sökande, då Kon. Befallningsh. ej kunnat om dem erhålla några säkra personliga upplysningar, emedan vi visserligen ej anse att en lång meritförteckning bör vara det enda afgörande; men det finnes en omständighet, på hvilken Kon. Befallningsh., i saknad af den personliga bekantskapen, ganska lämpligt kunnat fästa H. Maj:ts höga uppmärksamhet, det är på stadens innevånares vilja, så vidt den genom de afgifna rösterna blifvit uttalad. Det har mer än en gång förundrat oss, att se huru vederbörande totalt ignorera denna vigtiga sak, hvilken dock vid val af ifrågavarande beskafsenhet borde ha något att betyda, då Borgmästaren är i så många fall kommunalembetsman och då det ändock är borgerskapets röster, som bestämma förslaget. De borde alltså ej lemnas så alldeles utan afseende. Efter regeln borde kommunerna alltid sjelfva få tillsätta sina embetsmän, och regeringens inblandning endast existera såsom en granskningsrätt öfver de valdes kompetens och öfver obehörig valagitation och röstvärsning. Men då nu regeringen har den vidsträckta makt, som den har, så fordrade klokheten, att den utöfvades så mycket som möjligt i enlighet med och icke i strid mot kommunernas tydligt uttryckta önskan. Utan tvingande skäl borde regeringen således alldrig, der val förekomma, gå ifrån den som vunnit majoriteten, ännu mindre från den, som erhållit enhällig kallelse. — Nu handlar man deremot ofta såsom vore detta en sak utan all betydelse, hvilken ej ens behöfver med ett ord omnämnas. Men här förekommer ett förhållande, som ej må döljas, då det i alla fall förr eller sednare måste komma fram i dagen, ett förhållande, som