Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 17 januari 1853, sida 2

en sossa uti fru B:s kabinett, vid Julias sida, satt han bredvid sin trolosvade brud. Hvad han tänkte vet Freja och skalden det vet; J som älsken, J veten det, J. Skola vi lyssna till deras samtal? Skola vi betrakta denna tafla af en innerlig, ren, trofast kärlek, sådan den klappar i tvenne unga, osörderfvade hjertan? Hvarför icke? En sådan syn är huslig att skåda och den ton, i hvilken orden sägas, är den skönaste ton på jorden — åtminstone tyckte Falk att han aldrig hört någon skönare musik än de hviskningar, som sväfvade öfver Julias läppar. — Julia! sade Falk, i det han blickade djupt in i sin älskades öga, under det hans arm hvilade omkring hennes smärta lif — Julia! Allt hvad en menniska kan offra för en annan vill jag göra för dig. — Hvilka offer skulle jag kunna fordra af dig, Malkolm ? — Jo många, dyra Julia. Du måste fordra af mig upposlringen af mina många dåliga vanor, af mitt lättsinne, af min häftighet, af min begifvenhet på förströelser och ringa håg för arbete — alla dessa uppoffringar måste du sordra af mig, och jag skall göra dem med glädje, då jag gör dem för mitt bättre jag, för dig, min Julia. (Forts.) nm a Erman ——-—