nu timade ministerförändringen i England, och anse den kunna blifva af det alldrastörsta politiska och moraliska inflytande på det öfriga Europa. Det är icke så mycket personerna, som ingifva dessa förhoppningar, ehuru deras pröfvade erfarenhet, deras insigter och redbarhet lofva mycket — det är framför allt de grundsatser, som här synas hafva vunnit en fullständig seger, som äre löftesbringande. Ty individen går bort, men andan, principen, lefver. Och den anda, som fiera mäktiga, olika meningsfraktioner nu i England ådagalagt; de grundsatser, hvilka de vid sin sammanslutning måste hafva bringat i öfverensstämmelse; den endrägt, som de måste hafva gjort till villkor för de stora handlingar, som deras land af dem fordrar, och på hvilkas utförande deras ära och anseende bero; allt detta kommer att blifva föredömen, som ej kunna gå förlorade för andra Nationer, och som äfven skola komma att mäktigt inverka på vårt eget kära, svenska fådernesland. Hvad som hos oss försvårar en sådan partiernas sammangjutning är vår olyckliga representationsbildning, hvilken synes enkom gjord för att bibehålla splittring och förhindra enighet. Det är således omkring dess förändring, hvilken utgör villkoret för alla andra reformer, som alla böra sammansluta sig, hvilka mena det ärligt och godt med fosterlandet. Förenade sig alla goda medborgeriiga krafter, att verka för denna fråga, på den lugna öfvertygelsens väg, så skulle äfven hos oss en opinion kunna utbildas och göra sig gällande, icke blott i fromma önskningar, utan i tydliga ord och handlingar, inför hvilken partistriderna måste, här såsom i England, upphöra. Ty vi böra ej glömma det: det är den efter mångåriga agitationer slutligen stadgade allmänna opinionen, folkmedvetandet, som åstadkommit den politiska tilldragelse, hvaråt man nu glädjer sig. Det är således icke genom en sömnig likgiltighet eller genom en falskt förstådd undergifvenhet under Gudomlig och mensklig s. k. Ordning,utan genom en stark och vaksam allmän anda, som Englands folk uppnått detta mål. Denna allmänanda utgör villkoret för hvarje folks sjelfständighet, frihet och framåtskridande i kultur. Hos oss är den tyvärr ännu alltför litet väckt, hvarför man ock finner en mängd eljest rättänkande personer, som betrakta det allmännas välfärd såsom en för dem nära nog främmande sak, så snart deras enskilta väl ej är dermed omedelbart förbundet. Vi vilja dermed icke säga, att det är patriotism, sosterlandskärlek, som saknas, ty ännu är ej denna dygd utslocknad i det gamla Norden, men vi sakna politiskt sjelfmedvetande, känslan och insigten af de pligter, som åligga oss såsom samhållsmedlemmar. Det torde blifva tillsalle att framdeles afhandla denna fråga vidare; vi återvända till det ämne, hvarifrån vi utgått, och önska att Englands nya styrelse måtte realisera de förhoppningar, man fattat om dess blifvande verksamhet, och att verkningarne deraf icke måtte gå förlorade för vårt eget dyra fäådernesland! —— AA———— ÄÄVÄLV