Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 14 januari 1853, sida 3

Styckegods. Den beskyddade oskulden. En ung Belgier, som är anställd vid ett af de förnämsta handelshusen i Paris, erhöll i medlet af sistlidne December sin lön och gaf då en middag för sina vänner. Då han något efter midnatten åter ände hem, träffade han på Boulevarden en helt ung flicka, som gret bitterligen och på hans fråga berättade, att hon vore rädd att gå hem, emedan hon utan sin moders tillåtelse besökt en offentlig bal, och nu fruktade att blifva hårdt straffad derför. Den unga mannen tröstade henne och erbjöd sig att följa benne hem och söka blidka hennes moder. Tacksamt mottog hon hans arm och båda gingo tillsammans till rue de Paix. Plötsligt ropade flickan, i det hon pekade på ett upplyst fönster: ÅAck! jag ser att min fader är hemkommen, han håller så mycket af mig och tar mig nog i försvar; nu behöfver ni icke följa mig längre, men jag tackar er för er godhet. Med dessa ord omfamnade och kysste hon honom hjertligt. Djupt rörd skiljdes Belgiern från den unga flickan; men han hade icke gått långt, förrän han upptäckte att hon ur hans ficka stulit en 100 francs not och en näsduk. Han angaf genast saken för polisen och genom hans beskrifning på tjufven sattes polisen i stånd att upptäcka henne på en krog i staden, hvarest hon och en annan person af tvetydigt utseende voro fullt sysselsatta att dricka upp en del af de stulna penningarna. Näsduken bar hon om halsen. En kärleksförklering. En Fransman gjorde sin kärleksförklaring för en vacker dansös på följande sätt: ÅAck, hulda flicka! Den som stjäl, är en tjus. Ni har stulit mitt hjerta; alltså är ni en tjuf. En tjuf måste man hänga — men om ni vill låta hänga er, så haf den godheten och tag mig till rep. God musik. Ibland de mecklenburgska lagarne finnes en gammal förordning som ålägger husvärdar på landet att vid bröllop, skördefester och dylikt till musik använda åtminstone två skickliga musikanter från stadsmusiken i den stad, till hvars jurisdiktion de höra, men basen hafva de tillåtelse att iåta spelas af en dagsverkare. ADUM-UI-HÄAUUGCT och damerna. Abd-elKader måtte för Pariser-damerna hafva varit en särdeles interessant personlighet, ty de togo sin tillflykt till alla slags medel för att få se emiren, dagens lejon. En ung grefvinna föregaf t. ex. att hon skulle resa ut till sitt landtgods, men, åtföljd endast af en förtrogen kammarjungfru, lät hon vagnen hålla framför det bekanta hotellet vid rue Rivole. Der stego båda ut, grefvinnan uppgaf sig vara en främling och begärde rum, hvilket hon ock erhöll. — En skådespelerska hade hållit vad, att hon skulle skaffa sig företräde hos emiren. IIon inställde sig i hotellet med ett litet skrin i handen. På hennes förklaring att emiren lätit kalla henne, och att hon medförde en dyrbar tobakssort ät honom, blef hon insläppt. Emiren frukosterade just då hon inträdde; han smakade på tobaken och fann den förträfflig; vidare vet man icke huru det gick. — Hundratals dylika historier cirkulera i ParisSpansk kärlek. Franska tidningarna omtalade nyligen på följande sätt en mordhistoria, hvars hjeltinna var Dolores Geres: I huset n:o 49, gatan Neuve Vivienne iParis sörnam man ett svagt qvidande; då man inträngde i rummet, hvarifrån detta hördes, fann man en ung qvinna badande i sitt blod på golfvet; hon var genomborrad af 6 å 7 dolkstyng och afled om få ögonblick. Enligt hvad som blef bekant, var den mördade en spanska, som i sitt fädernesland stått i ett ömt förhållande till Navarro Perez, son till ett af de förnämsta husen i Valencia. Kort före mordet hade hon med ett fyra år gammalt barn anländt till Paris, der hon i circus emottog engagement på tvenne månader såsom konstriderska. Journal des Debats berättar att Navarro genast derefter äfven anlände till Paris; då han erfor hvarest Dolores bodde, sände han henne sitt kort, vid hvars åsyn Dolores, fattad af en dyster aning, utropade: Navarro har kommit till Paris för att mörda mig! Följande dagen erhöll hon från honom en inbjudning till hans hotell, då han sade henne, att han innan kort måste återvända till Spanien, och uppfordrade henne att följa honom; men förebärande sitt engagement, afböjde hon detta. Den 5 sistiidne December mottog hon åter en inbjudning, denna gång att spisa middag hos honom. Hon vägade icke neka, men bad tvenne väninnor följa henne till Navarro. Denne bjöd nu alla tre att stanna qvar till middagen; men emedan de tvenne väninnorna voro hindrade derifrån, togo de snart afsked. sedan de hört den unge Spanioren enträget bedja henne att följa honom tillbaka till hemorten. En qvarts timme derefter lemnade Navarro ensam hotellet, och snart derefter fann man den döende, i hvars bröst en käppvärja ännu satt qvar. Mördaren hade redan låtit bortföra sina saker, som man trodde antingen på en jernbana eller på en till Bordeaux destinerad diligence. Telegraserna sattes genast i gång åt alla håll, men vi känna ännu icke resultatet af denna åtgärd.