ning. Det var vårsloden som brusade fram ester vinterns förstening. Det var den första häftiga lidelsen i ett oförderfvadt ynglingabröst. — På sömn var ej att tänka. Då uppstego åter från Julias rum de nyss hörda melodierna. Likasom Davids harpa återgaf friden i Sauls bröst, så kommo dessa toner såsom milda anderöster och hviskade sin frid i Falks upprörda själ. Med ett leende på läpparne inslumrade han, och var i detta ögonblick vacker att skåda, vacker såsom Endymion, då han i sömnen anade gudinnans närhet. (Forts.)