Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 13 januari 1853, sida 2

karne derpå, de hänförande förhoppningar de väckte i hans själ, gjorde att han då Julia tystnat, försänkt i sina drömmar, ej sade ett ord. Julia tycktes dock hafva väntat att han skulle säga något. Hon steg slutligen upp från sin stol och nalkades Falk. Denne satt stilla och följde Julia med nästan stirrande blickar. Då hon slutligen med ett småleende på munnen stadnade framför honom, fattade han hennes hand, förde den till sina läppar och hviskade: — Tack, fröken Julia! Det låg något i detta stumma betraktande och denna darrande hviskning. som Julia ej kunde missförstå, och som jagade en lätt rodnad på hennes kind. Hon såg tydligt att den unge svensken älskade henne. Detta är en uppmärksamhet å en någorlunda hygglig mans sida, som väl ingen qvinna gerna misstycker, men Julia tycktes dock vilja afböja saken, och yttrade, temligen kallt: — Sjunger icke ni äfven, hr Falk? — Något litet, men min röst är alldeles oöfvad och min sång inskränker sig till de enklaste visor. (Forts.) RR RR RR RAR