Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 13 januari 1853, sida 1

stora häpnad visade sig ett jovialiskt studentansigte för hans häpna syn. — Får jag presentera vännen Pedersen för hans ömme älskare, Carl Edvard Backlund! utropade en stämma, som Backlund igenkände vara Bärndorsls. — 0 min Gud, hvad ni komprometterat mig; klagade Pedersen, med assekterad blygsamhet, i det han hviftade med solfjädern. — Nu Backlund ha vi dig då ändteligen fast; hördes en annan röst. Kan du reda dig ur denna klämma, så förtjenar du i sanning medaljen för medborgerlig förtjenst. Så ljöd det i korus rundt omkring den stackars Backlund, som under tiden uppstigit och kastat vreda blickar omkring sig. Men han fann snart att detta icke var sättet att afväpna sina fiender. Han genomskådade i ögonblicket sin position, återtog sin mest komiska min och hof upp ett skallande gapskratt, så hjertligt att tårarne stodo honom i ögonen. De kringstående syntes något förundrade, och sågo förvånade på hvarandra. — Ni tro att ni narrat mig; talade ändteligen Backlund, men dertill äro ni för mycket gossar ännu. Tron J att jag ett enda ögonblick varit narrad af edra intriger? — Jo den är god! utropade ett par röster. — Förklara dig! hördes en annan. — Han