pa 25 bå tornen. Den skulle Således dö af hunger, om icke det vidskepliga folket bibehölle dess lif. Man gör sig till en pligt att hvarje morgon fodra det gisliga djuret med mjölk, ägg eller dylikt, och inom en veckas tid blifva samtliga Cobras så vana vid de regelmässiga måltidstimmarne, att man på minuten ser dem titta fram ur sina hål i afvaktan på sin föda, den de icke låta afhålla sig att förtära af de omkring dem stående åskådarne. En ny industrigren. En ,Professort i New-York erbjuder sig att, emot ett ringa salarium, förse barn med namn. Enligt hans egen försäkran är han väl bevandrad i klassikerna, och känner fullkomligt poesi och musik, hvarföre han försäkrar sig skola gifva de barn, hyilkas föräldrar skulle vilja hedra honom med sitt förtroende, endast välljudande namn. . Tobaks-konsumtionen i Europa. Ärliga konsumtionen af tobak i Europa anslås till 5,029,000 centner, af hvilka 2,020,000 centner, eller 40 AZ, införes från främmande verldsdelar. Den mesta tobaken odlas i Ryssland, som producerar 20 4Ä af nyssnämnda summa; derefter kommer Österrike med 15 4, Tyska tullsöreningen med 13 Å, Frankrike med 3 Å, slutligen de öfriga staterna. Tyskland äger de talrikaste vännerna till tobaksplantan; ty utaf total-konsumtionen upbsnusas der eller uppgår i rök 30 z, hvaribland omkring 800 millioner cigarrer. Samtliga statsinkomsterna af tobak i Europa beräknas till 122 millioner floriner (cirka 204 millioner rdr rgs), hvaraf endast på England kommer 37 x, oaktadt intet tobaksmonopol der finnes och aldeles ingen tobak odlas. Den förtrogne mot sin vilja. Om Carl II i England berättar Collier i sitt nyligen utgifna arbete: ÅThe Works of Thomas Heywood c., följande anckdot, sannolikt meddelad efter ett manuskript: En sicktjus, med lika oförskämdt utscende som singersärdighet, hade på Konungens södelsedag inträngt sig i dennes audiensrum. Snart märkte Konungen huru denne ur en viss Earls ficka upptog en snusdosa af guld. Spetsbosfven, som ganska väl såg att Konungens blickar voro fästade på honom, lade ett finger på sina läppar och gaf dervid den höge observatören tecken att icke säga något. Carl lydde vinken och hade icke litet roligt då Earlen genast derpå började söka än i den ena än i den andra fickan efter sin dosa. Slutligen kallade han adelsmannen till sig och sade: Gör er intet besvär för er dosas skull, ty den är bortstulen; jag har sjelf bidragit dertill, och är således medbrottsling, men jag kunde icke annat, ty tjufven gaf mig förtroende af sin gerning. Också en profession. I Glasgow häktades nyligen ett väl organiseradt band af ficktjufvar. Dessa praktiska kommunisters taktik bestod deruti, att de åtföljde hvarje från London afgående lusttåg, togo under färden noga reda på hvarje lustresande och begagnade vid utstigningen i trängseln på bangården sina qvicka fingrar. Nägra damer, hvilkas fickor de alltför märkbart lättat, hulpo polisen på deras spår. I spetsen för detta band stod ett till utseendet patriarkaliskt äkta par, som man af deras drägt skulle hafva ansett för en gammal from landtprest med sin fru. Den silfverhårige sicktjufven står hos sina bröder i London i stort anseende, och bär ibland dem öknamnet: Professorn. Korrespondens från en tigers gap. Grice (vid 26:te regimentet i Ostindien) och jag erhöllo permission på 2) månad, för att gå ut på tiger-, pantheroch björnjagt. Sedan vi träffat nödiga förberedelser, bröto vi upp d. 19 Mars i sällskap med en vacker musikkorps, bestående af en bastrumma, en stor klocka, fyra små trummor och ett par pistoler, hvilka beständigt laddades med groft krut och aflossades. Larmet af denna konsert var tillräckligt att drifva samtliga djuren ut ur dschungeln (skogssnåret); men i händelse det ej varit tillräckligt, så kunde 20— 30 man hjelpa till med sitt hojtande. Jag skulle önska att ni kunnat höra vår musik, då vi i bergen veko förbi ett klipphörn! Vårt vapenförråd bestod af tio dubbelbössor och gevär, samt ett par pistoler. Först den 20:de började vi den egentliga jagten, klockan 9 på förmiddagen. Vi gingo beständigt en qvarts timmes väg före drefvet, uppsökte ett passande håll och väntade att djuren skulle dritvas till oss. För regns skull fingo vi icke se något förr ån d. 22:dra; men den dagen satte vi oss, efter en 2 timmars marsch, med hela yårt gevärsförråd i kronan af ett mindre träd och satte drefyet i gång. Knappt hade vi suttit i tjugo minuter förr än Grice hviskade till mig: En tiger! — Jag såg honom nästan i samma ögonblick. Vi lossade fyra skott och alla träffade. Med en förfärlig sats ilade tigern förbi trädet, rakt under oss, och försvann genast i dschungeln. Strax derpå hörde vi en påsågelshanne skrika — ett säkert tecken att en tiger är i eranskapet — och en minut senare kom en ung tiger, stor som en hund, ut ur snåret; Grice nedsköt honom genast. Nu gällde det att äter uppspåra den sårade tigern, hvilket vanligtvis sker med elefanter; men emedan sådane voro oss allt för dyra, så måste vi väl gå till fots. Något mera än en dvarts timme förföljde vi vårt vilddjurs spår längt in uti dschungeln, som var så tät, att vi knappt kunde se tio Steg framför oss. Jag hade aflägsnat mig 6 å 7 steg från Grice och boekat mig ned för att kunna se emellan stammarna, då jag hörde ett fruktansvärdt rytande; och innan jag hann att spänna hanen på Mitt gevär (obegripligt nog hade jag med nedfälld hane vågat mig in i dschungeln), hade tigern gripit mig. Han släpade mig ungefär tio steg längre in uti snåret. Jag tror, att mitt ansigte berördes af hans gap, då Grice med största själsnärvaro sände tvenne kulor i hans ena öra. Tigern störtade genast till marken, men qvarhöll mig ännu. Grice skyndade då fram och lossade mig ur rofdjurets gap, innan det ännu var aldeles dödt. Enligt hvad min räddare sade var det icke två tums afstånd från mitt hufvud och det ställe, der de dödande kulorna träffade tigern. Hade Grices hand darrat, så skulle han sannolikt hafva skjutit mig genom hufvudet. Jag var vid fullkomlig sansning, då han tog mig ur tigerns gap. Huden behöll iagm 33. — ————