Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 12 januari 1853, sida 2

således den qvinna hvars första anblick gjorde på mig ett intryck, som först i döden skall kunna utplånas. — Men det tycktes ej så, då ni först talade till mig. — Ja endast ni har också kunnat åstadkomma ett sådant underverk. — Ni bringas ej lätt ur fattningen, märker jag. Ni är en farlig karl, Backlund! — Damen tryckte sakta hans hand. — sag ej så! utropade Backlund med högsta pathos. Det är ni, som är den farliga; det är ni som beröfvat mig allt min själs fordna lugn. Ni har mig i edra händer, ni kan göra med mig hvad ni behagar; befall, befall att jag kastar mig ut genom fönstret för er skull och jag lyder. — Backlunds kärleksförklaringar voro, såsom man finner, något så när stöpta i samma form. — — Jag begär ej ett så stort prof på er kärlek; svarade den okända sakta, i det hon drog en suck. Backlund ansåg segern vunnen, breschen var skjuten och blott den sista stormningen återstod. (Forts.)