Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 12 januari 1853, sida 1

— SE sällskap, der han ej mötte en enda bekant blick. Han kände en flägt af den känsla, som vi mången gång erfara i lifvet, att vara ensamma, mycket ensamma, ehuru hundratals menniskor omgifva oss. Polonasen upphörde och en hand föll tungt på Backlunds axel. — God afton, bror B.! Tack för sist! — Behagar min bror låta det täckelse falla, som skymmer brors utan tvifvel strålande anlete, så skall jag ha äran svara på tacksägel8011 T Innan den tilltalade hann svara; ljöd det på nytt: God afton Backlund! God afton bror Backlund! God dag Carl Edvard Backlund! från en mängd munnar, så att Backlund blef alldeles förvirrad. Slutligen kommo äfven några fruntimmer och helsade: God afton hr Backlund! Tack för sist! Roa er godt! o. s. vi till dess Backlund snart ej visste hvart eller till hvem han skulle vända sig. Men en vals spelade upp; alla maskerna voro på ett ögonblick likasom bortblåsta och Backlund stod nu alldeles ensam, ty äfven hans sista ledsagare var försvunnen. Blott ett och annat förbi-ilande par sände honom då och då en munter helsning. Valsen slutade och ett par figurer, den italienska banditen och den norrske sjomannen,